Stockholm mot landsorten – så behöver det inte vara

När Dagens Nyheter i torsdags presenterade senaste opinionsmätningen från Synovate hade de tre oppositionspartierna tillsammans 47,3 procent mot 45,3 för de fyra borgerliga regeringspartierna. Skillnaden mellan blocken är så liten att den inte är statistiskt säkerställd.
Mer uppmärksamhet har mätningen fått därför att den delats upp resusltatet per valkrets. Då visas det sig att de län som haft röd majoritet blivit rödare, medan de blå valkretsarna blir blåare.
På DN:s ledarsida ser Håkan Boström en framtid där svensk politik och svenska partier formas av motsättningar mellan Stockholm och övriga landet, Sverige glider isär:

Stockholm drar ifrån medan missnöjet gror i landsorten. Bilden av Sverige som en enhetlig nationalstat stämmer allt mindre med verkligheten …
Denna bild bekräftas av en studie som forskaren André Jansson gjort för SOM-institutet i Göteborg. Han har tittat närmare på svenskarnas inställning till stad och landsbygd och inte oväntat funnit att svenskarna förknippar värden som ”globalt engagemang” och ”öppenhet för nya idéer” med landets storstäder.
Men studien visar samtidigt att svenskarna har en mycket positiv syn på landsbygden. Mångdubbelt fler förknippar goda värden som ”hög livskvalitet”, ”medmänsklighet” och ”arbetsmoral” med landsbygd än med storstäderna. Det gäller dem som själva bor på landet men faktiskt även stadsborna själva. Svensken är överlag något av en landsbygdsromantiker – såväl äldre som yngre …
En näraliggande slutsats är att potentialen för missnöjesretorik, med udden riktad mot ”etablissemanget i Stockholm”, borde vara ganska stor. Kanske var det vad KD-ledaren Göran Hägglund försökte sig på i Almedalen.

Det jag inte gillar i den här analysen är att den utgår från att det handlar om ”missnöje”, och att det bara rör landsbygd. Jag tror den underliggande strömmen handlar om en vilja att värna den svenska identiteten, kulturen och traditionerna. Eftersom Sverige historiskt är ett bondeland är det självklart att dessa rötter i högsta grad finns här — både för landsbygdsbor och storstadsbor. Allt medan etablissemangen i Stockholm står för förmynderi, centralisering, nihilism och identitets- och historielöshet.
Många är, ja, missnöjda med tillståndet i etablissemangen, men de är också förespråkare för något annat. De är för människors frihet och eget ansvar. För moral och konsekvenser. För att den som gör bra ifrån sig ska belönas.
Och traditionellt är landsbygden höger i på de flesta håll i västvärlden. Men i Sverige har Socialdemokratin korrumperat en stor del av landsorten genom att göra den i högsta grad beroende av bidrag från staten. Först har man tömt landsbygden på de entreprenöriella krafterna med flyttlasspolitik, sedan har resten blivit initiativlösa och rättighetskrävande bidragstagare. Jag generaliserar nu grovt, men så ser trenden ut.
Borås Tidning skriver på ledarplats idag, Den blå huvudstaden:

Samtidigt har borgerligheten förändrats. Centerpartiets – det gamla bondepartiet – stöd har sedan 1970-talet successivt minskat i valmanskåren. Centerledaren Maud Olofsson har dessutom aktivt försökt etablera partiet som ett vanligt mittenparti. Men kanske innebär denna ambitionsförändring att landsbygdsfrågorna har glömts bort inom borgerligheten?
Alliansen har en stor möjlighet att vinna nästa val med hjälp av ett starkt stöd i Stockholmsregionen och de andra storstadsområdena i Sverige. Men det är en farlig utveckling både för Sverige som nation och för borgerlighetens överlevnad.

Ja, initiativkraften måste återskapas i länen som haft avfolkning. Idag är regionalpolitik lika med socialbidrag. Man pyttsar ut statliga medel och gör landsorten i Sveige lika beroende av bidrag som afrikanska länder är av bistånd.
Här måste en förändring till. Landsbygden kan inte tillåtas dö i socialismens bidragsförtvinande offermentalitet. Gör landsbygden till frizoner där reglerna är färre och skatter lägre. Landsbygden har alltid varit mindre uppknuten till penningekonomin, något som straffat den hårt i högskattesamhället där allt ska regleras och där bytesekonomi är förbjuden (”svart ekonomi”). I en intervju på 1970-talet med partiledarna, utförd av Gunnar Adler Karlsson, var det Thorbjörn Fälldin (inte Gösta Bohman) som var mest för ”svartarbete” (icke till staten redovisat arbete), eftersom han inte såg något fel i att en bonde bytte sina produkter mot att en snickare i grannbyn kom och hjälpte till att underhålla boningshuset. Vad har staten med det att göra?
Idag slår Skatteverket stenhårt ner på varje försök att leva enligt de månghundraåriga landsbygdstraditionerna. Allt ska deklareras och skattas för!
Detta har utarmat landsbygden. Därför har man istället blivit bidragstagare.
Den utvecklingen måste vändas. Jag tycker det republikanska partiet och Bill Clinton gjorde tillsammans på 1990-talet borde tillämpas i Sverige: man sänkte skatterna och minskade samtidigt bidragen. På det sättet kom människor ur bidragsberoendet och märkte att de kunde tjäna mer pengar på att arbete, starta företag och vara produktiva.
Jag är övertygad om att varje skattekrona som staten avstår ifrån i mer glest befolkade trakter, vinner samhällsekonomin mångdubbelt på genom att lokalsamhället kan leva och växa.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,, , , , , , , , )