Europas energiministrar befinner sig nu i Åre. I Hallands Nyheter (C) skriver Yngve Sunesson om modeller för hur klimatansvar kan fördelas, Förväntningarna höga i Åre:
Utan att de rika länderna tar på sig ett stort ansvar för finansieringen av de fattiga ländernas – och tillväxtländernas – utsläppsbegränsningar lär det inte gå att få till stånd en global uppgörelse. En koppling av kostnaderna till såväl BNP-nivån som utsläppsvolymen är rimlig. Det skulle göra att de rika länderna tar på sig den största bördan nu men det skulle också innebära att länder med växande ekonomier och/eller ökande utsläpp successivt får ta ett större ansvar.
Även om detta är mer sansat än mycket annat som sägs i den extremt uppskrivade klimatdebatten, så präglas det ändå av ett planekonomiskt tänkande. Genom att först ställa krav på minskade utsläppsvolymer, blir resultatet naturligtvis långsammare utveckling och lägre tillväxt i fattiga länder. Klimat och miljö blir som stoppklossar för fattiga länder.
Den enda metod som i mänsklighetens historia i verkligheten visat sig ge mindre utsläpp, är utveckling och ökad tillväxt. I västvärlden är föroreningarna idag betydligt mindre än de var för 50 år sedan. Tack vare framsteg och högre teknisk och ekonomisk levnadsnivå har konsumtionen av naturresurser kunnat effektiviseras.
Alltså, utveckling måste komma först. Sedan kan man använda ökad rikedom för att utveckla system som hushållar med resurser och minskar skadliga utsläpp.
Om man gör tvärtom, och först vill stoppa utsläppen så stoppar man också utveckling.
Så länge politiker och debattörer inte tar in denna dynamik, detta samband, och överger det planekonomiska tänkandet om att allt kan styras uppifrån, kommer man inte att kunna åstadkomma målet om minskade utsläpp.
(Andra intressanta bloggar om politik, CO2, koldioxid, miljö, klimat, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik miljöpolitik, USA, Europa, Indien, u-länder, Bistånd)