Det är tragikomiskt att följa krumbukterna från Socialdemokratins, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sida när det gäller svensk försvars- och säkerhetspolitik. De som går längst ojar sig över flygvapnets samarbete med Natoländernas i flygövningen Loyal Arrow som nu pågår i Norrland.
Aftonbladet skriver i ledaren, Tolgfors flyger Sverige in i Nato:
Det auktoritära Ryssland ska inte styra svensk säkerhetspolitik, men Natosamarbetets effekter måste diskuteras öppet.
Ja, tack! Vi borde framför allt diskutera vad konsekvenserna av nej till Natomedlemskap innebär.
Ta bara denna passus i Aftonbladets ledare:
Plötsligt saknade Sverige en egen avlyssningssäker stridsledning av jaktplanen. Harmoniseringen med Nato hade gått före alliansfrihetens krav på en egen försvarsförmåga.
Vilket fantastiskt sätt att omskriva det verkliga skälet: försvarsbudgetens avrustning under många år.
Det är pengar som saknas!
Självklart hade Sverige kunnat utveckla ett eget avlyssningssäkert kommunikationssystem för flygvapnets stridsledning. Men det kostar pengar.
På vänsterkanten diskuteras som att alliansfrihet vore gratis. Inget kan vara mer lögnaktigt. Att ha egna försvarssystem, som blir allt mer tekniskt avancerade, medför enorma kostnader. En reell alliansfrihet kräver en försvarsbudget som säkert är flera gånger större än dagens.
Det vet riksdagsman Urban Ahlin (S) som i veckans säkerhetspolitiska debatt i Riksdagen sa:
Jag måste säga att jag är innerligt trött på att höra en del partier på vänsterkanten alltid tala om att det här samarbetet på något vis skulle göra att vi glider in i ett Natomedlemskap. Ett Natomedlemskap handlar om ömsesidiga försvarsförpliktelser och att man säger ja till artikel 5. Det har ingenting att göra med det vi arbetar med.
Socialdemokraterna i Riksdagen vill alltså se utökat och fördjupat samarbete med Nato, men utan förpliktelser. På det sättet skulle Sverige kunna plocka russinen ur kakan: vi kan rida på Nato-system och därmed hålla våra kostnader ner, samtidigt som vi inte lovar någonting tillbaka till Natoländerna.
Det kan man inte kalla något annat än en extremt osolidarisk politik. Andra länders medborgare ska betala svenskt försvar, utan att kunna räkna med Sveriges hjälp om de blir angripna.
Så kan man självfallet inte agera i längden. Natoländerna är just nu villiga att vara generösa, eftersom de i ett allt närmare svenskt deltagande i förlängningen ser ett svenskt medlemskap. Men om de skulle upptäcka att Sverige inte tänker ställa upp som de andra, men vill roffa åt sig av förmånerna, kommer naturligtvis tonen att förändras.
Alltså är inte heller Urban Ahlins strategi i längden hållbar. Sverige måste välja väg: 1) allt tätare försvarssamarbete som leder till Nato-medlemskap, eller 2) kraftiga ökningar av försvarsbudgeten varje år för att finansiellt kunna backa upp en alliansfrihet som håller måttet på egen hand.
Det är detta, för många, politiskt tuffa val man har att göra.
De som förnekar att det är så här, försöker smita från verkligheten. Och det är i säkerhetspolitiska sammanhang det sämsta av alla tänkbara alternativ. Det visar historien, gång på gång.
Jag är inte emot något av dessa alternativ. Och jag ser fram emot debatten om vilket vägval Sverige ska göra. Hur motiverar Aftonbladet att fem-tio nya miljarder tillskjuts försvaret i statsbudgeten varje år? Den ledaren vill jag läsa!
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsbudget, försvarsmakten, Tolfors, självständighet, MR, frihet, alliansfrihet, neutralitet, Nato)