Under gårdagens riksdagsdebatt om vårbudgeten kommenterade den här bloggen tvekampen mellan finansminister Anders Borg och S-talesmannen Thomas Östros. Men räcker det för Alliansen att slå knock-out på oppositionen? Hur höga ambitioner ska vi ha på regeringen? Här är några ledarkommentarer om debatten.
Göteborgs-Posten:
Östros gjorde sig därmed också till ett lätt – alltför lätt – byte för Anders Borg, som kunde ställa ansvarsfull omsorg om statsfinanserna och långsiktighet i politiken mot den socialdemokratiska sedelpress, som sedan länge gått för högvarv i tv-soffor och debatter. Det är synd, därför att varje regering behöver en konstruktiv opposition.
Men i ett läge där … det världen över råder en stor osäkerhet om vart krisen tar vägen går det inte att ge några kategoriska svar. Det vet finansminister Anders Borg. Därför talade han mer om ansvar än reda siffror när vårbudgeten presenterades. Därför betonade han gång på gång hur regeringen står samlad, beredd att möta en föränderlig verklighet. Därför markerade han upprepade gånger vikten av att ha en säkerhetsmarginal i finanserna. Det är en klok strategi.
Aktiva arbetsförmedlare är viktigare än utbildning, även om det senare låter bättre. Finansminister Borg gör rätt i att hålla igen.
I stormens öga står finansminister Anders Borg (M). Och ännu så länge tycks han stå ganska stadigt.
Både regering och opposition saknar nytänkande.
På sätt och vis har Svenskt Näringslivs Stefan Fölster rätt när han säger att “Anders Borg är den bästa finansminister som Socialdemokraterna någonsin haft.” Regeringens förslag om rena Ams-åtgärder är svåra för Socialdemokraterna att bemöta. Thomas Östros kan gasta hur mycket han vill om att Anders Borg inte skapar några riktiga jobb. Det enda Socialdemokraterna har att sätta emot är mer och sämre av samma vara.
Den borgerliga regeringens vårproposition är tyvärr till en stor del en återgång till en gammal misslyckad S-märkt arbetsmarknadspolitik där arbetslösa göms undan i diverse åtgärder och program. Därmed frångår man också den framgångsrika arbetslinjen.
De socialdemokratiska överbuden får Anders Borgs stramhet med pengarna och strikta arbetslinje att te sig extra välbalanserad och trygg. Men regeringen kan inte nöja sig med att vinna den politiska tvekampen med socialdemokratin; det vore att lägga ribban för lågt. Man måste också utforma krispolitiken så att den leder framåt och gör det bästa av en dyster situation genom att lägga en grund för snabb återhämtning och varaktig tillväxt. Det är för torftigt att en borgerlig regering inte laddar in mer investeringar och företagsfrämjande åtgärder i sin krisbekämpning.
I sak har ju PJ Anders Linder i SVD rätt — ambitionsnivån är låg. Men strikt parlamentariskt ska en regering göra det som krävs för att vinna över oppositionen. Att spänna bågen hårdare är att utmana ödet. För vad händer om man tar i, och förlorar? Då kommer Socialdemokraterna tillbaka till makten och genomför en politik som än sämre lever upp till strävan om ett friare Sverige.
Problemet är inte att Alliansen inte spänner bågen hårdare, utan att den svenska opinionen inte är redo för tuffare tag. En regering kan inte gå för långt före opinionen, då tappar man folkets förtroende. Det hänger på oss utanför partipolitiken att bedriva en så effektiv opinionsbildning som möjligt som flyttar mittpunkten i svensk debatt åt höger. När så sker kan regeringen följa efter, för då har man folket med sig.
Det har varit ett tankefel från oss på den borgerliga sidan, när vi förväntat oss att partier ska gå före i opinionsbildningen. Det kan de inte göra, utan att förlora. Först måste opinionen blåsa åt rätt håll, sedan kan regeringen vidta rätt åtgärder.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, skatter, sysselsättning, arbetslinjen, arbetslöshet, bidragslinjen, utanförskap, marknadsekonomi, tillväxt, lågkonjunktur, ekonomisk politik, Val 2010, Anders Borg, Alliansen, regeringen, riksdagen, Socialdemokraterna, Thomas Östros)