Det blir mycket på temat socialdemokrati i bloggen idag. Jag har just läst sommarnumret av SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag, som på senare tid blivit riktigt giftig.
Denna gång är temat “den unga politiska klassen”, och syftar på att ungdomsförbunden tappat alla medlemmar som inte har politiska uppdrag. Kvar blir en skara som är föga representativ för sin generation, men som får lika mycket makt som tidigare ungdomsförbundare genom att göra spikrak karriär in i partieliterna.
Tvärdrag har också kartlagt broilern genom enkätfrågor till alla ledamöter i de politiska ungdomsförbundens riksstyrelser. Så här summerar man resultatet:
Broilern är en kvinna i tjugo-tjugofemårs åldern som antingen studerar på högskola eller förvärvsarbetar. Den svenska politiska broilern aktiverade sig partipolitiskt för att den var intresserad av politik och ville lära sig mer, samtidigt som fyrtio procent kommer från ett hem där föräldrarna är politiskt engagerade i ett parti eller en politisk intresseorganisation. Politiskt intresse verkar gå tidigt i arv, likaså värderingarna; 65 procent hade gått med i politiken innan de började gymnasiet men ingen av de svarande har en förälder som är aktiv i ett annat parti än det egna.
Man problematiserar också det allt tätare banden mellan PR-branschen och politikerna under rubriken “Varför jobbar Göran Persson på JKL?” (ej online). Sociologidoktoranden Klas Gustavsson skriver:
Vill en f d socialdemokratisk politruk bilda en egen PR-byrå är förutsättningarna att lyckas bättre om detta sker i kompanjonskap med en högerman än med en partivän. Vi riskerar alltså att få ett skikt av politiska tjänstemän som håller varandra om ryggen eftersom man av personliga skäl blivit alltför beroende av varandra, som super sig fulla i Visby varje sommar och dunkar varandra i ryggen. Och det var inte riktigt så vi ville att demokratin skulle se ut.
Gustavsson menar att vi hamnat i ett “postpolitiskt tillstånd” där politik inte längre handlar om grundläggande värderingar, om sociala konflikter eller om radikala, framåtsyftande visioner. Politik har blivit att “parera kriser” i förvaltandet av staten, och då är mediehanteringen central.
Också några avhoppade ungdomspolitiker kommer till tals i Tvärdrag, bland dem miljöpartisten Gustav Fridolin, nu följdriktigt på TV4, som beskriver hur tomma på folk partierna är:
— Går du på ett partimöte idag är det ingen arena där du som politiker egentligen måste försvara dina beslut, få input eller har din bas. Alla som sitter där har sina egna uppdrag att bejaka och sin egen intressesfär att sköta. Så frikopplas politiken alltmer från dem som den ska representera …
En viktig poäng. Politiskt valda riksdags- och fullmäktigeledamöter respresenterar inte längre folket och väljarna. Man representerar partiet, som alltså inte har någon folklig förankring. Politiker har inte något annat än sin elit att representera.
SSU-orförande Jytte Guteland får replikera på tidningens utfall mot alla SSU-broilers, men först på debattsidorna. Hon intar, föra förvånande, rådande makteliters position: “Jag är inte rädd att göda några kycklingar. Idag är de undernärda.” Kanske är det henne som teckningen med den grillade kycklingen i kostym syftar på…
Dessa analyser är riktiga och det är utmärkt att de sker inom ramen för socialdemokratin, detta trögrörliga parti. Men tyvärr, som så ofta inom vänstern, har man inga lösningar. Bara kritik av de nya eliterna.
För mig blir svaret självklart: personval i enmansvalkretsar!
Om det blir raka rör mellan väljarna och den valde, spelar det ingen roll hur många PR-byråer det finns. De kan inte avgöra hur några tusen väljare i små enmansvalkretsar på hundratals platser runt om i Sverige röstar. På varje ort eller stadsdel skapas ett direkt band mellan väljarna och deras valde representant.
Där kan ingen broiler slå sig fram, annat än genom bevisad förmåga att lyssna till och skapa kontakt med väljarna i verkligheten. Höga partiinterna poster på riksnivå får då betydligt mindre betydelse, och den som super ihop med klassfränder i Almedalen kan göra det, under förutsättning att man inte sviker väljarna därhemma.
Det skulle också kunna vitalisera ungdomsförbunden, som i vissa valkretsar ställer upp i lokalt valarbete för kandidat som man gillar. I USA är volontärt arbete för politiska kandidater mycket vanligt, och till skillnad från svenska partier som tappar medlemmar fortsätter volontära insater att locka folk till politiken. Engagerade väljare har lättare att se hur man kan hjäpa till, man gör nytta, istället för att dricka kaffe och höra en oengagerad riksdagsman rapportera.
Unga kan också få spännande uppdrag i valkretsar där det egna regeringsalternativet har liten chans att vinna mandatet. Även om man är chanslös att vinna, är det utmärkt träning i väljarkontakt. Det var exempelvis så Margaret Thatcher visade sin förmåga, att förlora i enmansvalkrets med Labourdominans, men med mindre marginal än i tidigare val.
Jag är helt övertygad att denna träning i väljarkontakt skapar en annan sorts politiker — de som aldrig glömmer att de sitter på väljarnas mandat, inte partiets.
Synd att Tvärdrag inte når hela vägen fram i sin analys, man skulle ju kunnat hänvisa till Göran Persson som faktiskt uttalat sig för enmansvalkretsar.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, SSU, Tvärdrag, enmansvalkretsar, majoritetsval, personval)