Ett skäl till att jag vill lyfta fram SSU:s idétidskrift Tvärdrag är att man också publiserar en essä av förre LO-ombudsmannen Olle Sahlström, som försköts av LO sedan han gjort den utomordentliga analysen av socialdemokratins väg från maktutmanande till makthärskande i Den röde patriarken.
I en enda mening sammanfattar han alltihop, då han summerar arbetarpojken Harald Aronsson som blev Örebros starke man:
Han var alltid snar att komma de svaga till hjälp, men han avhjälpte inte svaghet.
Något mer träffsäkert bokslut över socialdemokratins 1900-tal har jag aldrig hört.
I Tvärdrag bidrar Sahlström med essän ”Arbetarrörelsen är död” (ej online), också det ett provokativt inlägg om tillståndet i den facklig-politiska sfären. Han skriver:
Fanor, numera utblekta, tas fram varje år inför första maj. Folkets Hus står där det alltid har stått . . . Men det är blott kulisser av en arbetarrörelse, rekvisitan av en rörelse som har gått ur tiden. Det är Potemkinkulisser [som] står kvar och döljer ett verkligt tillstånd därför att det finns tillräckligt många funktionärer och förtroendevalda på heltid som med gemensamma krafter förmår hålla kulisserna upprätta . . .
Så är också facklig-politisk ”samverkan” en i raden av kulisser som ett antal ombudsmän och förtroendevalda står bakom och frenetiskt försöker hålla upprätt. Men bakom den kulissen döljer sig en verklihet som de sista entusiasterna inte vill se: nära hälften av LO:s medlemmar röstar på andra partier.
Olle Sahlström är starkt provokativ, bara genom att skriva hur det är. Av den enkla anledningen att ingen självkritisk debatt förekommer inom arbetarrörelsen. Och Sahlström är kritisk, därför att han vill att fackföreningsrörelsen ska överleva och bli aktivistisk. Han vill skaka om. Få folk i ”rörelsen” att vakna. Till skillnad från Göran Greider är Sahlström inte nostalgisk utan skriver om hur man måste finna nya arbetsmetoder, nya sätt att organisera sig i grannskapet, ”the community”. Han hänvisar till europeiska fackföreningar som tagit strid för papperslösa. Han skriver:
Konturerna av en annorlunda och gränsöverskridande fackföreningsrörelse skymtar. En som tänker och söker sig fram mot en horisontell och gränslös organisering, ansikte mot ansikte. [Genom] nätverk förvandlar man internationell solidaritet till en fråga för alla medlemmar, inte bara en fråga om några ombudsmän på en förbundsexpedition. Så bryts forna arbetarrörelser ner i sina fackliga och politiska beståndsdelar. Deras under förra århundradet givna monopol som enda representant för exploaterade och förtryckta ersätts av en öppen, pluralistisk och anti-patriarkal Rörelse av sinsemellan självständiga rörelser för kamp mot klassorättvisor och alla former av förtryck.
Om man skulle följa Sahlströms linje skulle man inte bli att leka med, men jag tror inte på att gamla ideella organisationer kan förändras. De är så stela att strukturerna inte kan ändras, utan att fullständigt kollapsa. Föreningar saknar företagens dynamik, den flexibilitet som krävs för att behålla kunderna.
Snarare är det nog så att nya rörelser måste komma till. Och då tror ju jag mer på ett civilt samhälle där man löser sociala och vardagliga frågor, ungefär som de kristna rörelserna i USA skapar ett vitalt, frivilligt och socialt starkt samhälle. Men dessa kommer ju inte att präglas av vänsterns idéer utan snarare av borgerliga värden där man respekterar äganderätt, personligt ansvar och arbetsmoral.
(Andra intressanta bloggar om politik, SAP, SSU, Tvärdrag, fackföreningsrörelsen, arbetarrörelsen, facket, LO, )