Bakslag för ryssrykten i USA

Massmedierna i USA (och här hemma) har i två år hävdat att ”snaran dras åt” runt Donald Trump i utredningen om rysskontakter. ”Snart” ska bevisen som fäller honom komma.

I veckan som gick drabbades denna sätt-åt-Trump-kampanj av ett svårt bakslag.

Nyhetssiten BuzzFeed gick ut med att de hade bevis på att Trump beordrat sin advokat att ljuga för kongressen. Det fick stor medial spridning. Politiker i Demokraterna var snabba att börja tala om riksrätt mot presidenten.

Men, men. I fredags såg sig utredarna själva tvungna att direkt dementera. Medierapporteringen var helt enkelt inte sann – det var fejknyheter.

”Trump-motståndarna har haft fel så många gånger att de enda som tror på dem är andra Trump-motståndare som drömmer om att fälla honom”, skriver den kände juristprofessorn Alan Dershowitz.

Rapporteringen var så dåligt underbyggd att det var enkelt att avfärda anklagelserna även innan utredarna själva dementerade uppgifterna, eftersom den innehöll egna motsägelser.

Allt detta visar hur Rysslandsutredningen (som handlar om Rysslands inblandning i det amerikanska valet, och om otillbörligt samarbete ägt rum mellan Trump och ryska staten) bara handlar om grundlösa spekulationer och förhoppningar om att komma åt Donald Trump genom skandalisering.

Själv funderar jag på varför vänstern sätter så stort hopp till dessa spekulationer. Mitt intryck är att det är ett utslag av svaghet. Man tror inte att man kan vinna över Trump med sakpolitik och därför sänker man sig till skandaler, rykten och påhitt.

Men även om smutskastning kan vara effektiv under en kortare period precis innan ett val, tenderar sådan taktik i längden att slå tillbaka på avsändaren. Något som bekräftas av mellanvalet i november förra året, då presidentens parti klarade sig historiskt bra, långt bättre än exempelvis Obama och Clinton.

Så är läget inför USA:s mellanårsval

Hur går det i valet imorgon? För att republikanerna ska behålla majoriteten i representanthuset får de inte tappa mer än 23 ledamöter. De har idag 241 mot demokraternas 194. Det parti som får 218 har majoriteten i kammaren som består av 435 ledamöter.

Normalt brukar en nyvald president tappa stort i mellanårsvalet.
Barack Obama förlorade 63 ledamöter två år efter tillträdet, från 256 till 193 ledamöter. Bill Clinton förlorade 54 mandat, från 258 till 204 ledamöter i valet 1994. Ronald Reagan förlorade 28 ledamöter i valet 1982.

Historiskt borde alltså Donald Trumps parti vara chanslöst. Men nu är Trump inte som andra.

Enligt opinionsmätningarna är det endast ”säkert” att han förlorar 13 ledamöter. Ytterligare netto 24 mandat är i farozonen (egentligen är 31 mandat i farozonen för republikanerna, men också 6 ligger illa till för demokraterna att gå över till republikanerna).

Om hälften av de osäkra valkretsarna (”tuss ups”) förblir republikanska, förlorar partiet 13+12 = 25 och därmed majoriteten i representanthuset.
Stalltipset är alltså att republikanerna förlorar majoriteten i representanthuset. Men säkert är det inte, inte minst med tanke på hur fel opinionsinstituten hade om Trump-väljarna i förra valet 2016.
Men samtidigt: en förlust av bara 25 vore ett bättre valresultat än Ronald Reagan…


Senaten
Sedan får vi inte glömma den mäktiga första kammaren, senaten med 100 mandat totalt. Där brukar också sittande president förlora stort i mellanårsval. Barack Obama förlorade 6 senatorer 2010, Bill Clinton förlorade hela 9 senatorer två år efter han flyttade in i Vita huset.

Enligt opinionsmätningarna kommer Trumps parti att vinna 1 senator netto. Det ser ut som att republikanerna förlorar Arizona, men tar mandat från demokraterna i Missouri och i North Dakota.

Om opinionssiffrorna stämmer gör republikanerna ett historiskt mycket bra mellanårsval – bättre än de flesta administrationer. Man stärker sin majoritet i senaten, man tappar den i representanthuset.

Kan storskrävlande egocentriker också vara kompetenta?

Bob Woodwards bok om Donald Trump är i hög grad läsvärd. Inte bara därför att den redan sålt i över en miljon exemplar. Läsarna får ta del av väldigt personliga samtal och känsliga relationer i maktens centrum.

Eftersom Woodward är känd för att använda gamla journalistiska kvalitetskrav och därför varit noga med källorna, finns det hög trovärdighet i att det refererade också är det sagda.

Woodward har en märklig dubbel strategi. Han återger omdömen om presidenten som är de vanliga, att han inte förstår, att han är impulsiv osv. Men när det kommer till exakt vad Trump gör, växer en annan bild fram. Han både lyssnar på rådgivare och visar stor tacksamhet för dem som arbetar för honom.

För mig kokar det hela ner i det som jag tycker blir en träffande rubrik i min recension i Samtiden: Kan en storskrävlande egocentriker också vara kompetent?