Är Barack Obama fågel, fisk eller mittimellan? Det är väldigt svårt att avgöra. Men hans charm vinner honom många oväntade supporters. Bloggpionjären Andrew Sullivan skriver att han ligger långt till höger om Obama, men vill ändå se honom som president – för att straffa republikanerna för att de inte levt upp till de konservativa idealen.
I brittiska Prospekt skriver svenske Johan Wennström i Obama the Conservative:
Obamas hoppfulla och icke-partipolitiska framtoning är lockande för de konservativa som blivit disillusionerade av den polariserande George W Bush. Efter åtta år med ett ledarskap som har fördjupat de politiska motsättningarna i Amerika vill de se en president kapabel att resa sig över de vanliga politiska striderna.
Och Obama själv känner den här strömningen och vill förstärka den. Nättidningen Politico citerar Obama i Transformation, like Reagan:
“Ronald Reagan förändrade Amerikas färdriktning på ett sätt som Richard Nixon inte kunde, och på ett sätt som Bill Clinton inte gjorde”, säger han och förklarar att Reagan är tilltalande i den meningen att “vi vill ha klarhet, vi vill ha optimism, vi vill återskapa den dynamism och entreprenörskap som fattas.”
Det problem – det enorma problem – jag ser med Barack Obama är att han är optimist utan att tala om vad han vill göra. Ronald Reagan hade djupa ideologiska rötter som han kunde förmedla på ett sätt så att alla människor anslöt sig – utom journalistkåren som hatade honom lika mycket som de hatar Bush idag. Men Obamas optimism är ju bara luft. Den har inget innehåll. Och som delstatspolitiker var han klart vänster i sin syn på vad staten kan och borde göra.
Men om man som Sullivan vill straffa republikanerna, så kan Obama vara rätt. Om Obama blir vald kan det generera en enorm besvikelse när han som president ska omsätta den optimistiska känslan till hård politik. Det kan göra att republikanerna har nästa val som i en liten ask. (Andra intressanta bloggar om USA, Barack Obama)