Vilket spektakel dessa KU-förhör är (inte bara mediebevakningen, utan också frågorna från ledamöterna). I mer än två timmar har nu statsminister Fredrik Reinfeldt blivit utfrågad av riksdagsledamöter i konstitutionsutskottet, direktsänt i SVT.
När det gäller statssekreterare Ulrica Schenström vill socialdemokraterna göra henne ansvarig för allt, medan statsministern gång på gång säger att ansvar vilar på många axlar.
Oppositionen jämför hennes vinglas på restaurang under jour med en full skolbussförare. Snacka om att göra parodi av riksdagens granskning av regeringen.
Det ligger inte lite ironi i att socaldemokraterna är upprörda över slapphänt krishantering i en borgerlig regering, med tanke på att den socialdemokratiska regeringen stod för det största krishanteringsfiaskot i modern svensk historia i samband med tsunamin 2004.
Men objektivt sett har både den förra och denna regering varit häpnadsväckande likgiltiga inför krisberedskap. Jag får en känsla av att politiker inte förstår vilken enorm kraft det ligger i oförutsedda katastrofer, och att man måste vara förberedd både mentalt och organisatoriskt. Politiker är vana vid att skriva pressmeddelanden och delta i hundratals sammanträden utan att något egentligen spelar någon roll. Man är aldrig någonsin i “skarpt läge”, där varje handling kan avgöra liv och död.
Hos brandmän, ambulanspersonal, polis och militär vet man hur viktig beredskap är, men politiker i alla partier verkar inte förstå att det finns en verklighet utanför risdagshus och regeringskansli.
På något sätt framstår politiker som häpnadsväckande världsfrånvända. De lever i sina små bubblor. Och när den bubblan spricker, som efter tsunamin, står man totalt paralyserad och handlingsförlamad.
Och ärligt talat, mitt intryck är att Alliansen inte lärt sig Göran Perssons och Lars Danielssons läxa: “Inte kommer det att hända något i Sverige! Inte här!” (Andra intressanta bloggar om politik, KU-förhör, moderaterna, alliansen, regeringen, SAP, Schenström, Reinfeldt)