Det har varit en remarkabel vecka. Sverige har hamnat högt på de internationella mediernas nyhetsförmedling. Efter att Donald Trump – vem annars? – i lördags lyfte upp Sverige som ett exempel på hur fruktansvärt det kan bli om man inte har kontroll på sitt lands gränser, har debatten fortsatt.
Först vräkte medierepresentanter och politiker ur sig hånfulla kommentarer mot Trump. Vad har han rökt på, frågade Carl Bildt.
Men så blev det måndag.
Rinkeby stod i brand. Plundring, upplopp, skottlossning, misshandel, rån.
Och de laglydiga i Rinkeby, som butiksägare, var upprörda och förbannade på att polisen inte skyddar dem. De som blev misshandlade larmade polisen, som inget gjorde. Sverige är laglöst land för hederligt folk. Buset bestämmer.
Trump är den som har rätt.
Men svenska medier fortsätter att mörka, förtränga, bortförklara, tysta ner och vrida sig som maskar kring en så enkel sak som att rapportera verkligheten.
Så skrev Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i den ansedda och världsledande Wall Street Journal att Sverige har problem (läs deras artikel här). Då gick justitieminister Morgan Johansson i taket och sa att Sverigedemokraterna “sprider dynga om Sverige”.
Det är väl en bättre beskrivning på den politik Socialdemokratin tillsammans med de borgerliga fört, och som lett till otrygghet och elände.
Men som DN skriver om justitieministerns klagan på Wall Street Journal-artikeln: “Något faktafel i debattartikeln kan han dock inte peka på.”
Nej. Just det. Fakta. De har Åkesson och Karlsson på sin sida, inte medievänstern, inte regeringen.
Och detta börjar nu få fäste i den internationella diskussionen: SD har rätt, svenska regeringen och svenska medier har fel.
Idag har en av Storbritanniens största tidningar Daily Telegraph rubriken: They won’t admit it in Stockholm, but Donald Trump is right about immigration in Sweden.
Kolumnisten Fraser Nelson skriver om hur opinionsbildare hånade Trump för hans uttalande om Sverige, för att sedan tystna när Rinkeby centrum plundrades.
Han beskriver vardagen i Sverige:
Det rapporteras också om hur sex afghanska flyktingbarn har begått självmord i Sverige de senaste månaderna, svikna av myndigheterna som inte klarar av att hantera 25.000 ensamkommande underåriga migranter. Det är chockerande, men i Sverige nuförtiden är det lite som överraskar.
Nelsons rapport är ingalunda onyanserad. De här styckena förmedlar en god bild, anser jag.
Du kan landa på Stockholms trevliga Arlanda flygplats, åka skridskor på frusna sjöar som lokala myndigheter skottat, grilla korv i gemensamma parker. Det skandinaviska paradiset finns fortfarande där, välkomnande och inspirerande. Regeringen har, med stor möda sänkt mängden nyanlända migranter. Men misslyckandet att integrera de som redan är i landet har lett till ett annat Sverige, ett land inom landet som karaktäriseras av gängkriminalitet och arbetslöshet.
Det är lättare att ignorera det i Stockholm än i Malmö, en mindre stad som länge varit första porten för migranter från kontinenten. På dagen då jag anlände till Sverige mördades en 23-åring på öppen gata i city med skott i huvudet och inför flera vittnen. Det var tredje mordet på sex veckor. Lokalmedia mörkar etniska identiteten på misstänkta och offer, men svenskar har lärt sig att känna igen migrantrelaterat våld när de ser det. Utländska gäster som besöker fel platser i Sverige kan få betala ett högt pris: förra sommaren dödades en brittisk pojke i en granatattack mot en lägenhet i Göteborg.
Det som är så effektivt med utländska ögon är att de, för det första inte är relaterade till någon sida eller aktör i den svenska debatten, för det andra beskriver skeenden utan skygglappar.
Detta med att Nelson konstaterar att svenskar “lärt sig känna igen migrantrelaterat våld” är en perfekt beskrivning av vad som händer när politiker, myndigheter och medier i maskopi med varandra försöker mörka verkligheten för folket. Det gick inte så bra för sovjetkommunisterna, men det hindrar inte att dagens svenska etablissemang gör ett nytt försök. Groteskt, är vad det är. Makthavare som försöker föra hela folket bakom ljudet. Det kommer inte att fungera den här gången heller!
Med ett internationellt deltagande i det svenska experimentet kanske vi kan få en mer balanserad skildring av vad som faktiskt händer. Att mörka blir svårare. Och om Brottsförebyggande rådet, Brå, förbjuds att ta fram statistik som kan vara känslig för regeringen, kanske svenska folket kan få hjälp från utlandet för att forska utan tvingande ideologiska skygglappar och mörkande av fakta?