Det är lika lätt att fördöma Ryssland idag som det var att fördöma kejsardömet Tyskland efter första världskriget. Den hårda bestraffningen av Tyskland ledde till en revanschism som slutade i ett nytt världskrig värre än det första.
Vladimir Putins totalitära beteende mot den egna befolkningen är vidrig. Så som förespråkare för frihet, demokrati och rättsstat i upplysningens anda finns inget gott att säga om Putins agerande.
Men har vi rätt att moralisera och ”lägga oss i” rysk inrikespolitik? Det ansåg Hillary Clinton 2012 då hon som amerikansk utrikesminister gav sitt stöd till dem som demonstrerade mot Putins valseger. Västregeringar gav också ekonomiskt stöd till ryska organisationer som kritiserade den officiella politiken.
Detta agerande gav Putin moralisk legitimitet att lägga sig i det amerikanska presidentvalet i år och genom hackarattacker via internet hämnas Hillary Clintons inblandning i rysk inrikespolitik.
Dessa synnerligen intressanta perspektiv lyfts i en artikel i vänstermagasinet Politico, under rubriken Putins hämnd. Det är magasinets utrikeschef Michael Crowley som framför många viktiga poänger om hur relationen mellan väst och Ryssland utvecklats under de 25 år som gått sedan 1991, då Sovjetunionen upphörde.
Jag kan inte låta bli att reflektera fritt över de uppgifter som framförs i artikeln. Relationen med Ryssland behöver diskuteras i sansad ton. Här är mitt försök.
Hillary Clintons inblandning i ryska presidentvalet är av ett annat slag än Putins inblandning i amerikanska presidentvalet. Clinton gjorde uttalanden i ord, och USA gav ekonomiskt stöd till Putinkritiska organisationer. Det är laglig politisk aktivitet i väst. Putin har av allt att döma givit stöd till olagliga intrång i partiers datasystem.
Men det vi ser som försvar av medborgerliga rättigheter, ser Putinregimen som psykologisk krigföring för att undergräva och försvaga Ryssland.
Som gammal förespråkare av neokonservativ utrikespolitik måste jag erkänna att medborgerliga rättigheter inte har kommit att bli den överordnade principen för internationell politik, så som jag hoppades.
När president George W Bush bombade bort Saddam Hussein såg jag det som ett sätt att befria förtryckta folk, som när diktatorn var borta kunde bygga fria, demokratiska samhällen med rättsstaten som grund. Och länder med demokrati går inte i krig med varandra. Detta var en konkret strategi för att uppnå världsfred.
Men Bush blev kraftigt motarbetad – av vänstermedia, vänsterintellektuella och vänsterpolitiker i både USA och Europa. När problemen i Irak visade sig bli utdragna undergrävdes det folkliga stödet i väst för att befria länder från diktaturer.
Det var inte diktaturernas vapenmakt som satte stopp för Bushdoktrinen om att befria förtryckta folk, utan splittringen inom västvärlden.
Jag insåg inte då att denna splittring, dessa krav på ”USA ut ur Irak”, så fundamentalt skulle underminera Bushs ambitioner och skrämma livet ur alla efterföljande stats- och regeringschefer från att intervenera i suveräna stater för att etablera medborgerliga rättigheter.
Det är därför ingen i väst ingriper i Syrien. Man vill inte bli en ny George W Bush.
Splittringen inom västdemokratierna gör det omöjligt att sprida demokrati och frihet med hårda medel, militärmakt. Det är lärdomen av Irakinvasionen.
Men också den ”mjuka makten”, den som europeiska röster så starkt fört fram som alternativ till amerikanernas ”hårda makt”, har allvarligt försvårat relationerna på världsscenen.
Det är nämligen västvärldens fredligt framförda krav på respekt för demokrati och rättsstat, den mjuka maktens ambition, som retat upp Ryssland. Putin ser sådana krav som inblandning i Rysslands interna angelägenheter. Och om väst blandar sig i rysk politik, då har rysk säkerhetstjänst rätt att blanda sig i demokratiska val i väst.
Jag håller naturligtvis inte med om den logiken. Vi har, som jag nämnt, skillnaden mellan lagliga och olagliga metoder. Men för Ryssland handlar det om något större: inblandning i inrikespolitik och därmed hot mot den nationella suveräniteten.
Ryssland har inte accepterat att medborgerliga rättigheter överordnas självständiga staters suveränitet.
Och tack vare – eller ska vi säga på grund av – vänsteropinionen mot Irakkriget har det blivit ytterst svårt att hävda medborgerliga rättigheter som det överordnade målet ens för västerländska politiker. Om vi inte är beredda att sätta kraft bakom orden, blir de inte bara meningslösa utan kontraproduktiva, de skapar fientlighet. Då är det mer logiskt att låta länderna lösa sina inrikespolitiska maktstrukturer på egen hand.
Det enda som återstår av den så hyllarde “mjuka makten” är bojkotter och sanktioner mot handel, det som Europa och USA sysslar med mot Ryssland efter Krim-invasionen.
Och hur framgångsrik är den sortens plakatpolitik som inte ger politiska resultat, men som raserar ekonomin för de företag som slumpvis och utan egen förskyllan utsätts för handelshinder?
Jag tycker det är ynkligt att västvärlden reducerat sina höga ambitioner till att lägga reseförbud mot ryska makthavare, vissa sanktioner och sabotera handeln – för att visa att vi är ”arga”.
För att bevisa hur impotent västvärlden blivit under president Obama räcker det med att säga ett ord: Syrien. Oförmågan att värna civilbefolkningen är total.
De ”mjuka” maktmedlen är minst lika farliga som den ”hårda makten”, eftersom de raserar respekten och förtroendet mellan viktiga aktörer på världsscenen. Den mjuka makten ger ursäkter för att ingripa i andra länders inrikespolitik, vilket bara kommer att trappa upp motsättningarna än mer.
Hur ska vi i väst då agera? Hur ska Ryssland bemötas?
1)
Jag anser att väst alltid ska tala om att frihet, demokrati och rättsstat är vägen till välstånd i alla länder. Men vi kan inte tvinga på några länder detta vägval. Vi kan inte moralisera, bara säga vad vi anser vara rätt.
2)
När totalitära regimer inte lyssnar på väst, kan vi inte annat än konstatera att vi inget kan göra åt det. Vi är inte mogna att ta de risker som det innebär att invadera exempelvis Syrien. Då ska vi säga det. Inte spela ett spel där vi framställer oss som de goda. Vi ska bara konstatera att vi inte tänker riskera något. Skitsnacket retar bara upp omvärlden. Och Bushdoktrinen är vi i väst för splittrade för att fullfölja.
3)
När vi lägger bort både hård och mjuk makt, vad återstår då? Jo, gammaldags geopolitisk maktpolitik. Den går ut på att skapa maktbalans, utifrån verklighetens förhållanden.
Ett sådant förhållande är att Ryssland känner behov av revansch efter det plågsamma 1990-talet, då den stolta stormakten föll ihop som ett korthus, med dramatiska effekter politiskt, ekonomiskt och militärt.
Versaillesfreden 1919 innebar att förloraren Tyskland hamnade i skamvrån och vi vet att revanschismen som följde slutade med gaskamrar och totalt över 50 miljoner döda.
Ryssland förlorade kalla kriget. Man söker nu upprättelse som stormakt. Och man frågar inte vad väst tycker om det. Hur ska vi bemöta denna ambition?
I Politico menar Michael Crowley att Ryssland förödmjukats av västs ingripande i forna Jugoslavien, Georgien och Ukraina, liksom Natoutvidgningen till östeuropeiska länderna som förut stod under sovjetkontroll. Dessa åtgärder skadade inte Rysslands säkerhet, men det sårade den ryska själen.
Också kravet om demokrati ses som ett aggressivt hot av auktoritära regimer. Demokrati skulle innebära att regimens företrädare förlorar makten, hamnar i fängelse eller värre. Talet om demokrati är som att bomba huvudstäder, inte med sprängämnen men väl politiskt.
Eftersom väst är försvagat av den interna splittringen, bör man låta bli att släppa bomber. Den som inte är beredd att genomföra krig, ska inte hota med det.
Politico citerar ryske historikern Dmitri Trenin, chef för tankesmedjan Carnegie Endowments Moskvakontor, som menar att Ryssland förlorade kalla kriget men nu vunnit efterspelet. Obama såg aldrig hur Ryssland successivt höjt sin svansföring. I ”kalla kriget 2.0” leder Ryssland över USA.
Donald Trump får nu ta över spillrorna som Obama lämnar efter sig.
Jag tycker Trump gjort rätt som kastat upp alla säkerhetspolitiska bollar i luften. Allt behöver omprövas efter årtionden av misslyckad utrikespolitik.
Men osäkerhet är inte bra i längden. Ganska snart behöver Trump landa i en ny amerikansk säkerhetspolitik. Eftersom Ryssland, och alla andra auktoritära regimer, enbart ser till geopolitiska aspekter är det bäst att börja på den nivån. Det betyder att medborgerliga rättigheter i enskilda länder får stå tillbaka för att söka fred och samförstånd mellan länder, autoritära och demokratiska.
Jag gissar att Trump vill ha en affärsuppgörelse. Ryssland får behålla Krim även om annekteringen skedde olagligt. Detta mot att Ryssland erkänner att de östeuropeiska länderna aldrig varit en del av moder Ryssland och därför har rätt att välja Nato. I Vitryssland och Ukraina, som ingått i Sovjetunionen och tsardömet, kan väst lova att inte lägga sig i inrikespolitiken, om Ryssland inte heller gör det.
En sådan uppgörelse innebär att väst ger efter. Men det är värt det – om man kan göra trovärdigt att detta är en engångsföreteelse som kompensation för de handlingar som av ryssarna anses ha varit förolämpande och överilad inblandning i rysk intressesfär.
Väst har inte gjort något moraliskt fel när man haft ambitionen att sprida frihet, demokrati och rättsstat österut. Men denna välmenande ambition har tolkats fientligt av andra regimer. Det har betraktats som utslag av en ny sorts imperialism.
Vi har inte sett det så, men andra gör det. Då måste vi erkänna att det finns olika tolkningar.
Våra medborgerliga rättigheter är inte universella, så som jag många gånger skrivit i denna blogg, utan bara kännetecknande inslag i västvärlden.
Det är tragiskt att människors frihet och rätt att delta i beslut inte respekteras. Men vi har inte maktmedlen att tvinga fram dessa värderingar i delar av världen, där de aldrig funnits.
Jag tror det är en bättre väg till internationellt samförstånd att erkänna varandras positioner, även om man starkt ogillar dem, än att låtsas som att de egna värderingarna omfattar andra.
Om man kan knäcka rysk revanschism, så att ryssarna kan vara stolta över sitt land utan att behöva se omvärlden som fiender, är mycket vunnet. Genom att göra upp med Ryssland om deras geopolitiska betydelse blir det ett erkännande av Rysslands roll som en betydande spelare i världspolitiken.
Att de skulle nöja sig med det, är inte alls säkert. Men att försöka göra upp en gång, kan man alltid försvara. Om den uppgörelsen inte respekteras, då återstår bara hård makt i ett nytt kallt krig, 3.0.