Genom att studera historien den kan vi lära oss varifrån olika idéer kommer. I Smålandsposten lyfter idéhistorikern Lars F Eklund för mig intressanta fakta som rör en av de viktigaste faktorerna när det kommer till trygghet i samhället, Vi behöver en rätt till självförsvar:
Den västerländska rättstraditionens väsentliga flöden; den romerska rätten, den kristna kyrkans normer och den upplysningstida liberalismen har alla varit eniga om rätten till självförsvar, dess innebörd och begränsningar. I vår tid är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (Art. 2 stycke 2) tydlig med att våld nödvändigt för att skydda någons liv mot ett olagligt angrepp inte är ett brott mot rätten till liv. Snarare är det en naturlig följd av den rätten.
Men varifrån kommer då vår tids tal om statens våldsmonopol? Eklund skriver:
[S]ociologen Max Weber (…) lanserar 1919 tesen om det statliga våldsmonopolet. Med gillande citerar han massmördaren och terrororganisatören Leo Trotskijs ord att ”staten grundar sig på våld”. Våld är, enligt Weber, den verksamhet som specificerar den moderna staten som organisation och som skiljer den från andra organisationer. Den skall ha monopol på fysiskt våld, och erkänner inte en individuell rätt till självförsvar som staten måste respektera.
Vi har alltså å ena sidan hela den västerländska rättstraditionen, å andra sidan ett blodbesudlat diktaturens kreatur och en tysk vetenskapsman, av vilka historien lärt oss att man kan förvänta sig vad som helst.
Eklund summerar:
[Sverige] sällar sig till Trotskij och Weber och bejakar det totala statliga våldsmonopolet. Följaktligen erkänner Sverige inte uttryckligen självförsvar som en grundläggande individuell rättighet. De för lekmannen svårtolkade stadgandena om nödvärn i BrB:s 24: e kapitel mildrar, men löser inte, detta problem. Vi behöver en tydlig lag som erkänner, hävdar och avgränsar själförsvaret som rättighet, innefattande rätten att hjälpa en medmänniska som utsätts för ett brottsligt angrepp.
Oerhört tankeväckande. Jag har haft uppfattningen att idéen om statens våldsmonopol var en del av upplysningen, eftersom detta monopol är omöjligt i ett klansamhälle där staten är svag och inte kan upprätthålla några regler.
Våldsmonopolet blir ju också mindre förtryckande i en demokratisk stat där insyn förväntas existera. Exempelvis är det ju en svensk världsuppfinning att i grundlagen 1809 inrätta en justitieombudsman som ska granska statens tjänstemän å medborgarnas räkning. Under 1800-talet fick JO i snitt 20 statsanställda fällda i domstol varje år för tjänstefel, ofta i relation till övervåld mot enskild person.
Att JO har urvattnats till en totalt tandlös tiger, är kanske inte så konstigt om våldsmonopolet emanerar ur kommunistisk syn på statens överhöghet. Och den tandlösa JO ger skäl att väcka frågan om inte utökat självförsvar därmed blir både nödvändigt och befogat. Här borde politikerna tänka till, om inte principer är en för tungt, svår och viktig uppgift för riksdag och regering.