Det är alltid svårt att tolka nuet, den tid vi lever mittuppe i. Det är svårt att ha distans. Men låt mig ta två exempel, ett ur det lilla och ett andra om det stora.
Paulina Neuding har förtjänstfullt visat hur bråk, stök och konflikter allt oftare uppstår på bibliotek, en av de sista platser i samhället som fortfarande tillämpar en öppenhetskultur dit alla är välkomna. Biblioteken symboliserar det vi har kvar av samhällsgemenskap. Nu utsätts biblioteken för destruktivt våld, både mot normer om respekt för andras läsande och även rent fysiskt. Bibliotekarier som håller på lugn och ro blir misshandlade.
Men det värsta är inte att det finns bråkmakare som saboterar denna fridfulla och öppna oas. Nej, det är att kultur- och biblioteksvärlden försvarar våldsverkarna. De som vill att biblioteksbesökarna ska respektera varandra genom tystnad, kallas av miljöpartister och kulturnissar för… jo, “brunhöger”. De som försvarar lugn och ro i biblioteket anklagas av kulturvänstern för att lyda under ”tysthetsnormen” som utmålas som någon slags fascism.
I Expressen utvecklar Sakine Madon detta, Bibliotekshärjare måste uppfostras. Hennes slutsats är det inget fel på, “Vi borde helt enkelt bli bättre på att uppfostra, säga till, unga som stökar”. Det som är häpnadsväckande är denna ståndpunkt är så kontroversiell att den blir föremål för politiska ledarsidan där värderingskonflikter ventileras.
Det som är sjukt med Sverige och västvärlden är att ordning och reda är under upplösning. Alla som försvarar respektfullhet och normer, vars syfte är att underlätta umgänget mellan människor med olika bakgrund i öppna miljöer, anklagas för diverse grovt förolämpande epitet. Det nya som gäller är anarki. De som ger en bibliotekarie ett knytnävsslag som svar på uppmaning att visa respekt, är hjältar i det nya samhälle som växer fram. Hjältar för kulturvänstern, hjältar för medieetablissemangen, för politikerna som aldrig vågar ha en uppfattning som går emot medievänstern. Mot detta klarar inte polis och ordningsmakt att stå upp. De ger efter. Rycker på axlarna och tar en kopp kaffe istället och diskturar hur dålig den nya polisorganisationen är.
Ingen i de svenska etablissemangen står längre för att upprätthålla de lagar, regler och normer som beslutats i demokratisk ordning. Man struntar i biblioteken. Man skiter i allt. Det är enklast så.
Exakt samma uppgivenhet präglar det största politiska projekt vi i Europa dragit igång: Europeiska unionen. Varför upprätthålla några regler? Det är ju så jobbigt att avvisa folk vid gränserna. Enklare då att i Bryssel rycka på axlarna och låta dem passera.
Men varför i hela världen upprättar man dokument som Schengenavtalet och Dublinförordningen, som handlar om resor över gränserna i EU och om hur asylrätt ska hanteras, om dessa regelverk sedan inte är värda det papper de är skrivna på?
Så fort det uppstår en laddad situation, att någon enligt reglerna ska avvisas, låter man bli att upprätthålla reglerna eftersom media kommer att anklaga gränspersonal för… ja, ni vet: fascism, rasism, brun aktivism.
Ryggradslösheten har blivit det som präglar stat och politik i Sverige, Europa, i väst. Ryggradslösheten råder i allt från att upprätthålla tysthetsnorm på biblioteken till att upprätthålla EU och dess medlemsländer som självständiga stater med rättssäkerhet och makt över sina gränser.
Allt får rasa samman. Varför upprätthålla några regler? Det är ju bara fascism!
På ledarplats i Dagens Industri skriver Tobias Wikström bekymrat om “Europas kollektiva handlingsförlamning” i samband med den pågående migrationskrisen, En bild av Europas mest ödesdigra kris. “Det är överhuvudtaget svårt att se vägen framåt.”
Ja, snart är våren här och många fler miljoner människor än förra året kommer med stor sannolikhet att röra sig över Medelhavet till Europa. Vad gör politikerna? Tittar på. Svamlar. Skyller ifrån sig. Gömmer sig.
Ingen tar itu med uppgiften att leda länderna och unionen. Det kräver nämligen att man utmanar medievänstern och deras anarkistiska utfall om “fascism” om alla åtgärder som syftar till att upprätthålla lag och ordning.
Lika lite som de etablerade partierna ställer sig upp och försvarar biblioteken och skyddar dessa allmänhetens och öppenhetens oaser från ligister och bråkmakare, finns det på europanivå ledare som ser till att gällande beslut efterlevs. När hörde du en politiker säga emot en kulturnisse som försvarar anarki och kriminalitet senast? Vad har Bryssel gjort för att förhindra okontrollerade migrationsströmmar?
Det vi i väst saknar nu är ledarskap. Var det månne också denna sjuka som fick Romarriket på fall?
Makten borde ges till dem som vågar ta strid för lag och ordning, även om det innebär tuffa beslut och att vissa måste avvisas — från bibliotek och från inresa i EU. Och inte bara säga att detta måste ske, utan i själ och hjärta tro på att det måste ske. Och visa handlingskraft. Agera för att myndigheter ska sluta sitta med händerna i kors, utan göra sitt jobb. Verkställa. Tillrättavisa. Avvisa.
Att upprätthålla en rättsstat är ingen enkel sak. Tvärtom. I större delen av mänsklighetens historia har vi människor levt i skräck över att drabbas av slumpmässigt våld därför att rättsstat och monopoliserad ordningsmakt saknats. I Europa har vi under två-tre århundraden byggt sådana. Men nu raserar vi det, eftersom vi saknar ledarskap som orkar fatta de svåra (och i medierna impopulära) besluten och sedan verkställa de tuffa uppgifterna som krävs.
Vi är på väg tillbaka till medeltiden, om vi inte väljer nya ledare med mod, förstånd och insikt om att vår civilisation är under upplösning.