På Expressen kultursidor gråter man över att utopisterna nu har blivit avslöjade som hycklare, Solidaritetens sånger klingar allt mer falskt:
[H]är är FN:s deklaration för mänskliga rättigheter helig skrift (…) Dessa texter har berättat för oss vilka vi är: en kultur som bekänner sig till alla människors lika värde, och som ålagt sig att värna detta oavsett “nationellt och socialt ursprung”, som det heter. Denna bekännelse har egentligen inte prövats förrän nu, genom storkriget i Mellanöstern. Flyende, panikslagna människor på väg hit – och Europa sluter sig.
Vi stoppar inte konflikten, vi skyddar inte minoriteter som utsätts för folkmord, vi stöder varken FN eller grannländerna tillräckligt, vi hjälper inte människor i säkerhet och vi stänger gränserna för dem som lyckats söka sig hit. Vi lever helt enkelt inte upp till budskapet i våra sånger och bekännelser. (…)
Vi var inte dem vi trodde oss vara. När det gällde klarade vi inte av att göra politik av [solidaritetsbekännelserna]. Frågan är vilka vi är nu?
Svar: lite mindre hycklande. Men icke alls mindre solidariska. Det som de “goda” rösterna i samhällsdebatten missat är att solidaritet inte är lika med att vara dum i huvudet. “Vi” kan inte försörja hela världen. Att vara solidarisk är inte alls att ge bort alla sina tillgångar och inkomster till någon annan.
Vi borde diskutera kriterierna för solidaritet. Att skicka katastrofhjälp efter en jordbävning, tsunami eller liknande är att vara solidarisk även om detta sker på andra sidan jorden. Hjälpen är av engångskaraktär, dvs att få människor och samhällen på fötter efter en oförskylld naturkatastrof.
Men är det mer solidariskt att hjälpa folk långt borta, som själva startat inbördeskrig och dödar varandra besinningslöst, än att hjälpa äldre människor som sitter ensamma och övergivna i det egna kvarteret där man bor?
De flesta “godhetsbombastiker” i medierna anser uppenbart det. Syrier är mer värda än 90-åriga Agda i porten bredvid. Nyanlända är mer värda än socialt utslagna i den egna kommunen. Mer värda än sjuka på närliggande vårdhem. Varför anser man detta? Jag har aldrig begripit varför solidaritet blir “finare” ju längre bort de är som man anser sig vilja vara solidarisk med. Och detta så till den milda grad att man offrar de utsatta människor man har närmast.
Om vi inte kan rädda alla människor med problem på denna jord, ja, då måste vi välja vilka vi hjälper. Det har inte med att vara mer eller mindre solidarisk att göra, det handlar om att klokt inse sina begränsningar och ge största nytta med sina insatser — i tid, engagemang och pengar.
Under säkerhetsgenomgång vid flygresor får man uppmaningen att först sätta på sig syrgasen själv, innan man hjälper andra. Är det osolidariskt? Nej, det är nödvändigt för att alls kunna hjälpa andra, att man själv inte hamnar i knipa, svimmar av syrebrist.
Likadant är det i politiken. Du kan inte vara solidarisk om du raserar ditt eget samhälle genom att skapa motsättningar och urholka den tillit som gjort vårt samhälle tryggt och produktivt. Men godhetsbombastikerna gör just så och därmed eroderar gemenskapen. Ytan har blivit viktigare än djupet. Snacket är viktigare än att faktiskt göra något själv, med sin egen tid och pengar.
Sverige måste bibehålla ett samhälle med ordning och reda, med trygghet för dess invånare. Först därefter kan vi stödja andra. Och då blir frågan: ska vi hjälpa dem med behov som finns nära oss, eller dem som är långt borta?
För mig skulle Sverige vara mycket mer solidariskt om vi i arbetsför ålder såg till att ställa upp för dem som arbetat hela sina liv under betydligt sämre villkor än oss, även om vi samtidigt drog ner på migrationsvolymerna. Och omvänt: att vilja ha stor volym nyanlända är mindre solidariskt om man samtidigt skiter i de utsatta i sin egen befolkning.
Men allra viktigast när det gäller att skapa solidaritet på riktigt är att göra ett viktigt konstaterande: Det är så lätt att säga att man är god och vill alla väl med andras pengar. Vi skulle få ett bättre samhälle om man mindre skrek ut sina solidaritetsbekännelser för att istället göra egna insatser i solidaritetens namn.