Det är så tröttsamt att höra det politiska etablissemanget tala nedlåtande om “populistisk” kritik av EU, som i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Miljöpartisten Peter Eriksson och libbpartisten Cecilia Wikström förfasade sig över möjligheten att brittiska folket röstar för utträde ur EU i den kommande folkomröstningen.
Men vad är deras alternativ? Var är de konkreta åtgärderna för att göra EU mer acceptabelt för medborgarna? Ingenstans. Bara svammel och undanflykter.
Om EU är så förbaskat viktigt, varför visar man inte ledarskap och lägger fram ett konkret, massivt reformpaket som åtgärdar alla de brister medborgare avskyr med unionen?
De lyfter gärna sina politikerlöner, men att göra något åt de katastrofala brister som präglar EU klarar man inte av. Istället pratar man strunt, som Peter Eriksson i Agenda:
— Helt uppenbart är det ju så att det EU vi har är på gott och ont. Det är mycket som man skulle behöva göra bättre, men det är den typ av samarbete vi har. Man får försöka satsa på det.
— Här har politiker och media under lång tid malt ner möjligheterna att skapa förtroende för ett gemensamt samarbete i Europa. Till viss del finns det ju sakliga skäl för det. Men att satsa på att göra det bättre borde vara den rimliga slutsatsen istället för att underblåsa de här populistiska hållningarna.
Men var är förbättringsförslagen? Ingen i Bryssel föreslår ens de minsta förbättringar. Ta bara parlamentets flyttkarusell mellan Strasbourg och Bryssel var tredje vecka som kostar två miljarder kronor årligen. Sluta upp med den!
Om EU-nomenklaturan vill få medborgarna med sig skulle detta lilla, enkla och snabbt genomförda beslut ge en liten, liten indikation på att halvgudarna i Bryssel tillmäter medborgarna något inflytande. Men icke. Prestigen går före. Man anser sig ha rätt att bränna skattebetalarnas pengar hur man vill.
Att en sådan organisation möts med förakt i folkdjupet är ett sundhetstecken. Folk är trötta på EUs maktarrogans. Därför är det etablissemangen själva som sätter hela samarbetet i gungning.