Moderatledaren Anna Kinberg Batra har hållit sitt jultal, som inte fick särskilt mycket uppmärksamhet. Men det är faktiskt riktigt bra. Hon tar upp ett av alla misslyckanden inom politiken: skolans förfall.
Och istället för att tala om pengar och lagar lyfter hon något för politiken så ovanligt som innehållet, om behovet av moral och disciplin. Inte i dessa kontroversiella ordval, men väl till sin betydelse. Och hon refererade till kultur och historia genom att knäppa författaren Karin Boye på näsan:
Karin Boye hade fel, det är inte alltid vägen som är mödan värd, utan ofta väntar belöningen först vid målet.
Detta som en färgstark summering av den del av jultalet som handlade om att högre krav måste ställas i undervisningen:
— Skolan måste vara en plats för lärande. Ingen ska behöva känna oro över att det kompromissas med kunskapskraven i krävande tider. Kunskaperna i svensk skola får inte urholkas. De måste stärkas. Pisa ska förknippas med ett lutande torn, inte fallande kunskapsnivåer.
— Jämförelser med andra länder visar att svenska elever halkar efter. Vi är sämre inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Var fjärde svensk når inte ens den grundläggande nivån i matematik. En del av förklaringen är att svenska elever gör för lite och går för lite i skolan. Jämfört med andra länder missar svenska elever nästan ett helt år i undervisningstid under grundskoleåren. Så här kan det inte fortsätta. Vi måste vända utveckingen.
— Låt budskapet till alla elever vara glasklart: Välkommen till skolan. Det här kommer att bli tufft. Du kommer att få jobba hårt, men det finns inga genvägar.
— Förr var det så att om eleven kom hem med dåliga betyg kunde föräldrarna med bister min fråga barnet, varför ser det ut så här? Nu är det annorlunda. Om eleven kommer hem med dåliga betyg ringer föräldrar upp läraren och skäller, varför ser det ut så här?! Enligt Lärarnas riksförbund har sju av tio lärare varit med om att föräldrar har försökt lägga sig i undervisningen. Det finns föräldrar som klagar på att elever får läxor, föräldrar som ifrågasätter sina barns betyg, föräldrar som hotar anmäla lärare till skolinspektionen om de inte får som de vill. Det här är en fråga om ledarskap. Rektor har till uppgift att stötta lärare när föräldrar lägger sig i av fel anledning. Och skolans huvudman har till uppgift att se till att rektor kan sköta sitt jobb. Lärare måste få vara lärare.
— Svenska elever sticker ut i internationella jämförelser. De ger upp lättare än elever från många andra länder när något är svårt. De tröttnar fortare när något inte känns roligt. De säger att de inte klarar matten för att de inte har talang, snarare än att man inte pluggat tillräckligt hårt. Det här är inte en inställning man föds med, utan man fått lära sig. Men de som lärt dem det har gjort dem en otjänst. Den som tror att framtiden mer beror på medfödd talang, slump eller yttre talang har ingen chans att påverka sin situation.
–Svenska elever måste anstränga sig mer. Det finns inga genvägar.
Ovanligt här är att en svensk politiker talar om krav på eleverna och ledarskap i skolan. Och att budskapet är så tydligt. Nu vill M se arbetsmoral i skolan. AKB läxar upp både elever, föräldrar och skolpersonalen.
Hittills har Jan Björklund varit ensam i öknen på detta område och därför inte lyckats. Om nu Moderaterna tar strid mot flumskolan kanske något kan hända. Men uppförsbacken är brant. Varför ställde inte M upp på detta under regeringstiden? Varför har man låtit vänsterns kravlöshet härja fritt fram till nu?
“Sent ska syndaren vakna”, är den känsla som dominerar hos mig. Men samtidigt: “bättre sent än aldrig”.