Idag fick vi i Sifo den slutliga bekräftelsen på att vänsterpartierna håller på att förlora arbetarklassens röster. Sifo visar att LO-medlemmarna nu i hög utsträckning röstar på Sverigedemokraterna, som ökat från 19,1 procent i januari till 31,1 procent i december. Socialdemokraterna har rasat från 45,9 till 28,9 procent av LO-medlemmarna.
Skälet är att sociokulturella aspekter, sådant som normer, traditioner, lag och ordning, blivit viktigare i politiken än socioekonomiska frågor, sådant som löneskillnader, skatter och fördelningspolitik. Och i sociokulturella frågor har S, V och MP svikit arbetarklassen samtidigt som SD säger det som flertalet i arbetarklassen delar.
Denna utveckling borde inte komma som någon överraskning.
I socialdemokratiska Aktuellt i Politiken påpekade LO:s tidigare chefekonom Dan Andersson förra året:
Den politiska diskurs som [på 1990-talet] handlade om ”socioekonomiska konflikter” har på 2000-talet ersatts av en sociokulturell, påpekar Andersson.
– I politiken, kultursidorna, folktalartribunen, så lägger man all vikt vid intoleransen. Men väldigt lite vikt vid det som forskning visar om ekonomisk marginalisering, fattigdom konkurrens om knappa resurser, bostäder och jobb.
Vänsterextrema Flamman erkände denna dimension i ledarstick 2009:
Men framförallt är det en illustration över analysen att arbetarklassen oftare är vänster i socioekonomiska frågor, men mer konservativ i sociokulturella. Högutbildade tenderar att resonera tvärtom. [V]änstern har öppnat för den sortens motangrepp själv … genom akademisering och postmodern identitetspolitik på det sociokulturella området.
Det är inte ofta jag instämmer med Flamman, men här har de rätt. Identitetspolitiken, där man lyfter fram invandrarnas kulturer som föredömen medan man stämplar allt svenskt som rasism och främlingsfientlighet, är ett koketteri som inte fungerar på arbetarklassen. Folk blir istället förbannade över tramset som kulturvänstern och medievänstern ägnar sig åt.
Vi som kommer ur denna arbetarklass vet att pengar inte ramlar ner från himlen. Om hundratusentals nyanlända ska få tillgång till välfärden utan att ha bidragit till den, kommer det att gå ut över dem som har svagast ställning i landet. Det är inte journalister och politiker i Stockholms innerstad som kommer att drabbas, utan de äldre som behöver omsorg, de skolelever som behöver extra undervisning, de som utsätts för brott som inte utreds och de som behöver sjukvård och inte har privat försäkring.
Arbetarklassen kommer att drabbas hårt av invandringen. Alla sociala resurser kommer nu att styras om från arbetarklassen till nyanlända som inte kan språket och ingenting vet om Sverige. Vänsteretablissemangen har inte förklarat varför detta ska ske. Vänstern företräder helt enkelt inte arbetarklassen längre.
Mer i bloggen: Överklassvänstern livrädd för arbetarklasshögern (juni 2009), Förtroende och tillit urholkas snabbt (nov 2015), Kulturvänstern, makten och indignationsprivilegiet (feb 2012), Politiker i samhällsutvecklingens baksäte (april 2012), Debatt om debatten: tänkande höger (feb 2010), Därför duger inte ‘höger’ och ‘vänster’ längre (mars 2009), Naiva utopier mot vardagsnära realism (maj 2009), Kristdemokraterna kan vinna över gråsossarna (okt 2009).