Det finns en särskild moralisk laddning i katolska kyrkans sju dödssynder, först formulerade av påven Gregorius den Store på 500-talet: högmod, girighet, otukt, avund, frosseri, vrede och lättja.
Nog skiljer de sig i tyngd från de sju nya dödssynder som en biskop formulerat i Vatikanens egen tidning: 1) drogmissbruk, 2) moraliskt experimenterande, 3) miljöförstörning, 4) orsaka fattigdom, 5) social ojämlikhet, 6) genetisk manipulation och 7) bli snuskigt rik.
I Weekly Standard recenserar PJ O’Rourke denna nya lista, Seven New Deadly Sins:
Inte för att jag vill argumentera teologi med Vatikanen, men miljöförstörning är knappast någon av djävulens största frestelser. Utsläpp är inte en passion vi har svårt att motstå . . . Jag har aldrig upplevt att någon med ett elakt grin föreslagit: “Låt oss dumpa miljögifter i Hudson-floden!”
Om all miljöpåverkan skulle upphöra — så som borde gälla varje riktig synd — skulle inte det innebära att man agerar enligt synden “orsaka fattigdom”? Förhindrande av synd nr 3 skulle tvinga oss att begå synd nr 4. Liksom nya synden nr 5, eftersom social ojämlikhet inte kan elimineras utan global ekonomisk tillväxt.
Ja, det är sorgligt att se att också katolska kyrkan är på väg att bli politiskt korrekt, det som förstört de protestantiska kyrkorna.
PJ O’Rourke föreslår sju egna dödssynder i tiden: 1) kändisskap, 2) informationskonsumtion, 3) ungdomlighet, 4) uppriktighet, 5) signalera engagemang, 6) framföra åsikter och 7) tillbringa mer tid med familjen.
Även om han är medvetet och provokativt cynisk, så håller jag inte med honom. Annat än i att moral är en aspekter vi har all anledning att diskutera också på 2000-talet. (Andra intressanta bloggar om politik, religion, kristendom, katolicism, kultur, historia, moral, synder)