Det är intressant att se hur de båda politiska dynastierna Bush och Clinton har svårt att ta hem kandidaturen i sina respektive partier inför nästa års presidentval i USA. Och det är positivt. Den amerikanska drömmen handlar om att alla kan nå framgång, bara man sliter hårt, tar ansvar och gör sitt jobb. Att då begränsa landets högsta post till några väletablerade familjer vore att förminska den drömmen.
Nu har det visat sig att Hillary Clinton inte lyfter utan tyngs ned av egna missgrepp, som att skaffa sig en privat server som utrikesminister och därmed riskera åtal för vårdslöshet med säkerhetsklassade dokument. Hennes kandidatur ligger i händerna på FBI och åklagare. Kommer de att åtala henne och få henne dömd till villkorligt fängelsestraff, som man gjorde mot CIA-chefen Petreaus? I så fall är hon körd som presidentkandidat.
Likt Nixon trasslar sig Hillary Clinton in i lögner om vad hon gjort och inte gjort. Hon har sagt att inga hemliga dokument förvarades i servern. Sedan upptäcktes över 300 sådana dokument när Utrikesdepartementet fick granska servern. Hon sa att inga säkerhetsklassade mejl sänts via det privata mejlkontot, vilket i veckan också avslöjades som en lögn. För min del tror jag vicepresident Joe Biden inte deklarerat att han är presidentkandidat, eftersom han inte behöver. När Clinton måste kasta in handduken, kan Biden träda fram som den räddande ängeln för demokratiska partiet.
Ännu sämre går det för den andra dynastin. Jeb Bush sågs som den självklare favoriten inför valrörelsen. Han hade kontakterna och resurserna. Men sedan har han inte lyckats nå någon framgång överhuvudtaget. I dag dödförklarar den framstående kolumnisten i Wall Street Journal, Peggy Noonan, hans kampanj, The Not Ready for Prime Time Bush:
Det är en utbredd omfattad bland Jeb Bush supportrar att Donald Trump – “den eviga showen”, som de kallar honom – har hindrat Bush från att stiga fram. Men Trump är inte problemet, han har bara avslöjat problemet: Jeb Bush är inte särskilt bra på att driva kampanj.
Han förmår inte ta till sig aggressiviteten i rikspolitiken. Han har aldrig haft en uppenbar väljarbas inom partiet. Han tycks förstå utmaningen hans efternamn utgör på ett abstrakt plan men har inga konkreta motmedel. Man sa om guvernör Scott Walker att frågan var om han hade tyngden och förmågan att lyfta sig till riksnivå (=kontinental nivå i USA). Samma fråga borde ställts om Jeb. Han har aldrig drivit en nationell kampanj, endast delstatliga. Reportrar trodde han var på nationell nivå eftersom han är en del av en nationell familj.
Jeb Bush har följt sin gamla kampanjbok – där han visar väljarna sitt hjärta och driver en kampanj på hoppfullhet och trivsel. Men detta är 2015 och vi är i kris. Väljarna bryr sig inte om trivsel, de vill se hjärna, mod och tuffhet.
En vass analys, som jag tror inte bara gäller USA utan i minst lika hög grad Europa. Vi behöver ledare som har mod, tuffhet och förstånd att begripa de kriser vi befinner oss i. Här framstår Jeb Bush mer som en vilsen europeisk politiker än en amerikansk.
Hela västvärlden står inför existentiella utmaningar som handlar om så djupa aspekter som vår identitet och om vi ska värna upplysningens landvinningar eller sjunka tillbaka till den medeltida brutalitet som kännetecknar Mellanöstern och Afrika. Samtidigt finns inte en enda ledare i väst som har pondus, integritet och styrka nog att sätta tonen. Ännu mindre någon som har handlingskraft att ta itu med så enkla saker som att upprätthålla gränskontroller.
Våra rättsstater är på väg att upplösas i kaos, naiv idealism och anarkistisk revolutionsromantik. Då duger inte gamla meriter. Det är det som amerikanska folket vet när de vänder sig till outsiders i presidentvalrörelsen. Men förhoppningsvis kommer den öppna, rörliga och energiska valrörelsen att vaska fram den rätta presidenten för dessa tider.