I Sydsvenskan skriver Carl Rudbeck en intressant kolumn som borde läsas i alla partikanslier, Den fina avskyn stärker populisterna i deras övertygelse:
I de flesta fall är populistiska strömningar symtom på att något inte står rätt till. De så att säga vanliga politiska kanalerna har inte lyckats ta hand om folkligt missnöje utan nöjer sig med att visa sitt förakt för populasen. Då hamnar vi snabbt i en vanligen ond cirkel där de fina människornas avsky endast stärker populisterna i deras övertygelse vilket i sin tur spär på avskyn. Detta avspeglas i Sverigedemokraternas hela tiden stigande opinionssiffror, Marine Le Pens starka ställning i Frankrike och Donald Trumps framgångar i den begynnande amerikanska presidentkampanjen.
Så här kommer det att fortsätta ända tills de populistiska skarorna börjar känna att de behandlas med respekt, att deras problem och oro tas på allvar och, inte minst, att de etablerade har bättre lösningar på alla dessa problem än vad populisterna har . . .
Jag tror inte att Sveriges nästa statsminister heter Jimmie Åkesson eller att Marine Le Pen och Donald Trump kommer att bli sina länders presidenter. Om jag har fel så kommer dessa tre inte att bli det främst genom sina egna förtjänster utan genom deras motståndares blindhet inför vad som rör sig i folkdjupet
Ja, om de gamla partierna inte vaknar inom kort, kommer de att gå samma öde till mötes som kommunister och kristdemokrater i Italien på 1990-talet. De sopades bort från politiken helt och hållet för att ersättas av nya partier.
Men fråga mig inte hur man ska väcka dem. Jag har försökt sedan många år, men man tror inte att man behöver ändra sig ett endaste litet dugg. Man är också rädd för att ändra politik. Man är rädd för att möta motstånd, inte minst från medierna. Men rädda politiker vinner inga val. Det gäller att ta in den nya verkligheten, skapa en politik för hur de nya utmaningarna ska mötas och sedan stå för en rak och tydlig agenda där man villigt erkänner vad man prioriterar bort.
.