Från kulturkretsar brukar man hylla provokationen som metod att väcka sinnen, utmana normer och spränga gränser.
När Anna Odell var elev på Konstfack överöstes hon med beröm när hon spelat psyksjuk och belastade vårdapparaten med sin bluff. Att hon i sin provokation utnyttjade vårdpersonalen — det är knappast att “slå uppåt” att kränka sjuksköterskor! — var helt i sin ordning enligt konstens höga syften.
När Dror Feiler i en “installation” på Stockholms-museum hyllade en självmordsbombare som dödat 21 personer i Haifa, Israel, var det en helt rimlig provokation mot de dödas anhöriga — heller knappast att slå uppåt mot makten.
När Elisabeth Olsson i fotocollage placerade Jesus i sexualiserade och nakna miljöer sågs det som framsynt även om en del kristna blev kränkta. Nu för tiden är knappast troende kristna några som självklart symboliserar makten i samhället.
Ja, provokationerna i dessa sammanhang sägs bevisa konstens frihet och representera något friskt och fräscht i samhället.
Men.
När det kommer till att provocera islamister, då tar medie- och kulturvänstern omedelbart avstånd från all form av provokation. Då är provokationer onödiga, larviga, skadliga och skapar konfrontation.
DN-kultur innehåller idag den alltid återkommande artikeln efter varje islamistisk våldshandling i väst, som tar avstånd från all konst, kultur och satir som kan vara det allra minsta irriterande för den muslimska befolkningen. I dagens kulturartikel till om inte terroristernas försvar, så väl ett försök att inta deras position och förklara deras kränkta känslor, heter det alltså följande:
Demokrati, i väst eller var som helst, grundar sig i viljan att kompromissa, att lösa intressekonflikter fredligt inom lagens ramar. För att demokratin ska kunna fungera måste medborgarna vara villiga att ge och ta. Detta innebär också att vi i ett civiliserat samhälle accepterar att leva med kulturella eller religiösa olikheter, utan att medvetet förolämpa dem vars värderingar vi inte delar.
Jaha, men varför gäller detta bara i förhållande till våldsamma islamister? Varför tillämpar inte DN och övriga kulturetablissemang dessa tre meningar mot Anna Odell, Dror Feiler och Elisabeth Olsson? Om detta budskap ska tas på allvar borde konst- och kulturvärlden med samma frenesi ta avstånd från provokationer som medvetet förolämpar kristna, judar och vårdpersonal.
Men, nej. De som inte mördar ska man kränka. De som tar till våld ska däremot visas största respekt och vördnad.
Vad leder denna logik till? Att de som inte vill bli kränka måste se till att döda dem som gör det. Om alla som vanhelgar Jesus och kristna symboler utsätts för terrorattentat kanske DN och kultureliten börjar visa kristna samma respekt som man vill visa islamister.
Här kommer vi åter in på författaren George Orwells analys om att den kulturvänster som säger sig vara emot våld och krig egentligen känner “beundran inför rå styrka och framgångsrik brutalitet” (se mer i Medierna kryper för jihadisternas våld).
För mig är de uppblåsta och så högtravande konst- och kulturetablissemangen bara löjliga i sitt antiintellektuella och pubertala förhållande till provokationen. Den hyllas när man håller med, men avvisas när andra tar till samma grepp. Det är ju ett närmast sjukligt självcentrerat perspektiv.
Själv anser jag att provokation blir som effektivast när den används för att skydda våra grundläggande värderingar om frihet och demokrati. Det är rätt att provocera islamister, diktaturer och allehanda gangster som med våld vill skaffa sig mer makt. Just mot sådana destruktiva krafter är provokationer helt berättigade. Däremot är den osmaklig när den riktas mot vårdpersonal som gör sitt jobb och framför allt mot anhöriga till dödade i terrordåd. Provokationer mot Jesus, då? Ja, jag vill inte förbjuda några provokationer i bild och text men jag ser inte vitsen med att kränka fromma och fredliga kristna.
Tänk om vi kunde börja behandla alla situationer lika. Tänk om vi någon gång slapp hyckleriet från konst-, kultur- och mediekretsarna. Ingen går på deras villfarelser längre.