– Jag tror att alliansen med större frimodighet borde försöka hitta ett antal reformspår så att man kan berätta för väljarna att ”vi ser det ni ser, men vi kommer inte att lägga samma förslag som Sverigedemokraterna, utan har egna”, säger Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiske chefredaktör och en gång ordförande i ungdomsförbundet MUF.
Om detta händer eller inte avgöra utfallet i extravalet i mars, enligt min mening.
Moderaterna borde ta ledningen i att ändra dynamiken i rikspolitiken. Om de vågar erkänna de problem som stor invandring innebär ute i kommunerna och vågar föreslå hur mottagningen ska bli bättre (i meningen att nyanlända integreras snabbare, vilket också kräver begränsningar av volymerna), skulle valrörelsen 2015 bli helt annorlunda än 2014.
Det enda som behövs är att Moderaterna går över till sin egen invandringspolitik, som chefredaktör PJ Anders Linder skriver i Axess. Så sent som 2007-2009 formulerade arbetsgrupp inom M åtgärder för att ta sig an problemen, men slutrapporten är raderad från partiets hemsida. Tystnaden har varit total sedan 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Moderaterna skulle kunna gå samma balansgång som Storbritanniens premiärminister David Cameron, som förra fredagen höll ett linjetal om invandring (här, här). Han hade tidigare fått kritik av Tysklands Angela Merkel för förslag om kvoter för invandring från olika länder. Sådana förslag strider mot den fria rörligheten. Därför fokuserade sig Cameron istället på att införa regler för att kvalificera sig för att få ta del av bidrag och sociala förmåner.
Talet har, faktiskt, fått beröm även av vänstertidningen Guardian som “rationellt”, “välformulerat” och utgörande en “fräsch nystart”. Cameron sa:
I hela EU ser vi medborgarnas frustration. Ledarskap handlar om att ta itu med den frustrationen och inte slå dövörat till. Det är vår plikt.
Om Moderaterna använder extravalet för att bryta den fem år långa tystnaden i denna samhällsfråga har man goda möjligheter att ta tillbaka initiativet och vinna åter många av de väljare som man förlorade i valet 2014. Och besvikna socialdemokratiska väljare.
Den borgerliga halvan av befolkningen skulle kunna känna en lättnad att deras partier vågar ta sig an frågorna med seriöst politiskt handlag. Moderaterna skulle bryta mot den “självgodhet som finns i svensk politik”, som Leif GW Persson uttryckt det.
Detta är en gigantisk uppgift för en partiledning som ännu inte är utsedd. Först 10 januari kommer Moderaterna att ha en partiledning. Att omedelbart ta tjuren vid hornen kräver större integritet och mod än någon behövt uppvisa i svensk politik sedan de borgerliga började utmana S om regeringsmakten i början av 1970-talet, under Fälldins handfasta ledning.
Då skulle vi verkligen få se en historisk valrörelse där tabun bryts, politiker ser verkligheten och dessutom föreslår åtgärder som lindrar problemen utan att stänga gränserna.
Om M och Alliansen vågar utmana rådande paradigm kan man återta det man förlorade 2014, och kanske det lilla tillskott som därtill krävs för att få egen majoritet i riksdagen.