Sett till regeringsalternativ, alltså entydiga besked och förberett samarbete redovisat för väljarna före valdagen, ser Sifo-mätningen i augusti ut så här:
Alliansen . . . . . . . . . . . . . . 38,9 procent
Socialdemokraterna. . . . . . . 30,7
Miljöpartiet . . . . . . . . . . . . 11,4
Sverigedemokraterna . . . . . . 9,0
Vänsterpartiet . . . . . . . . . . . 6,6
Om ungefär detta blir utfallet i valet och inget regeringsalternativ får egen majoritet, måste talmannen fråga riksdagens ledare vem som kan samla bredaste underlaget och därmed få uppdraget att bli statsminister.
Alliansen har givit klara besked, medan Socialdemokraterna bara talat för det egna partiets förslag och inte givit svenska folket några besked om regeringspolitik i samverkan med andra.
Men om S och MP samverkar blir de större än Alliansen, kan någon invända. Visst, men de har ändå inte majoritet. Man måste ha stöd av fler. Vänsterpartiet? Även med dem kommer S-MP-V inte ens med Sifosiffrorna att få egen majoritet (SVD:s mandatberäkning är matematisk och fel därför att C brukar få fler mandat eftersom man har jämn spridning av väljarna i landet).
Det som inte omnämns i SvD, men som jag kontrollerat med Lena Hennel, är att andelen osäkra har ökat kraftigt från 9,9 procent i juni till drygt 13 procent i augusti. Är de på väg tillbaka till Alliansen? I valrörelsen 1994 ökade de borgerliga med 4,9 procentenheter mellan Sifos augustimätning och valdagen. Om det sker nu, att de rödgröna tappar 4,9 och Allianspartierna vinner 4,9 — då har vi ett ytterst jämt val.
Men låt oss fullfölja regeringsbildningen utifrån den nu liggande sifomätningen. Den visar att ingen statsministerkandidat uppnår majoritet.
Borde då inte det största regeringsalternativet tillträda? Jo, jag tycker det. Om S inte presenterar regeringsförslag med tänkta samarbetspartier före valet, har de diskvalificerat sig från att leda landet om de inte själva blir större än Alliansen.
Det största regeringsalternativ som vågar möta väljarna, borde regera!