Skolledaren Jan Sjunnesson har varit biträdande rektor vid Hjulstaskolan med 98 procent elever med utländsk bakgrund och programrektor vid Fryshusets gymnasium, en del av ungdomscentret Fryshuset vid Hammarbyhamnen i Stockholm. Han har dock i stor utsträckning varit verksam utomlands, främst i Indien.
Sjunnesson har skrivit en bok som analyserar den politiska utvecklingen i vårt land, Sverige 2020: Från Extremt Experiment Till Normal Nation (2013).
Men kan jag läsa den och bör man ge den publicitet genom en recension? Om jag gör det blir jag automatiskt en fiende som borde skjutas med nackskott enligt Sveriges Radios sommarvärd.
Sjunnesson är nämligen sedan i våras chefredaktör för nättidningen Samtiden som står Sverigedemokraterna nära.
Och därmed utanför åsiktskorridoren som sätter gränser för vilka man får debattera med. De som finns utanför ska skjutas. Diskussion överflödig. Och gör man det ändå, riskerar man att få sin lägenhet sönderslagen med yxa, vilket Uppdrag granskning visat.
Detta debattklimat försvaras av svenska medier. Svenska Dabladets krönikör Jan Söderqvist tycker att man får stå ut med att få ”mothugg” (utan att göra skillnad på argumentation och yxa i huvudet).
Och Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP) tänker gå i säng med dessa extremister – efter valet – för att nå maktens köttgrytor.
Men nu skiter jag i vänsterns allt intensivare kampanjer för att avskaffa yttrandefriheten. Jag har läst boken och här kommer mina reflektioner om den:
Sjunnesson menar att Sverige inte är ”landet lagom” utan tvärtom ett extremt land jämfört med omvärlden. De 328 sidorna är en uppgörelse med det långvariga politiska experiment som Sverige varit. Som den lärare författaren är, får jag känslan av att det är en lärobok i svensk politisk historia och samhällskunskap. Men då med en kritisk hållning till utvecklingen mot starkare stat, snarare än den hyllning som ordinära skolböcker brukar vara.
Boken är skriven före Sjunnesson började som redaktör och det kanske förklarar varför den intar en tydlig ekonomiskt liberal hållning till välfärd och medborgarnas frihet. Sverigedemokraterna brukar ju vilja försvara bidragssystemen, och för att kunna göra det måste invandringen begränsas.
En annan bärande kritik riktas mot den ”extremt sekulära rationalism” som kommit att prägla Sverige. Här är han en mer originell författare än om den ekonomiska politiken. Om åldersfixering skriver han:
En infantilisering har ersatt mognad som uttryck för vuxna. I en pinsam regrediering försöker medelålders svenskar se ut och uppföra sig som sina barn och barnbarn. Neoteni, det vill säga att inte bli vuxen, är idealet och innebär att man ska se ung ut hela livet och leva som Peter Pan eller Pippi. Invandrare från alla övriga länder på jorden har alla kvar vissa åtskillnader utifrån ålder. När dessa anlänt till Sverige kan de förundras över om svenskarnas uppförande är på riktigt och om de gillar att leva resten av livet bland dessa herrar och damer runt 50 år som flabbar och fnittrar som tonåringar.
En poäng som verkligen borde ventileras mer. Jag tror det har att göra med rättighetsperspektivet som så länge dominerat politiken, medan skyldigheter aldrig berörs.
Om medborgarplikten att hjälpa andra, skriver Sjunnesson:
De svenska medborgarna ska inte tvingas till att ta ansvar om de inte vill. De kan fortsätta bete sig som vore de omyndiga under 18 år.
De flesta svenskar blir besvärade om de ska tvingas av lagar att agera medmänskligt. De är ju statsindividualister som befriats av staten från traditionella gemenskaper. Hellre betalar de högre skatt till offentligt anställda som kan bistå nödställda.
Rädslan för att själv råka illa ut [om man griper in] är avgörande för passivitet och brist på annan medkänsla än via skattsedeln. I tunnelbanan och på bussen, i grannskapet och på torget smyger de vuxna förbi skränande ungdomsgäng och ligister.
Också detta ett tecken på att den ansvarsfulle medborgaren är under upplösning i det ”rationella” och dygdelösa samhälle som en stor stat skapar. Ett tecken inget parti diskuterar på allvar, annat än emellanåt Kristdemokraterna.
Sjunnessons världsbild är alltså en blandning av liberala och konservativa perspektiv. Sådana böcker finns det inte för många av. Men mest levande blir boken ändå när författaren berättar om hans egna erfarenheter från skolans värld. Hans ambition att skapa ordning och låta de elever som bråkade ta konsekvenserna av det, var synnerligen kontroversiellt bland kollegorna.
Boken blir till ett dokument över vår tid. En tid som kommer att gälla hur det än går i riksdagsvalet, eftersom inga partier tar det helhetsgrepp som Sjunnesson gör. De borgerliga vågar inte ta sig an medborgarskapets skyldigheter och ansvar för var och en, och det nya riksdagsparti Sjunnesson nu jobbar för har inte fokus på dessa principer utan på hur den stora välfärdsstaten ska kunna bestå.
Den djupare samhällskritik Sjunnesson förmedlar är ännu ”ute”, men förr eller senare går det inte längre att förneka de problem hans bok lyfter.