Under eftermiddagens direktsända P1 Debatt diskuterade vi polisen. Kritik, förklaringar och analyser från olika håll möttes. Det var helt i sin ordning (även om det blev väldigt mycket anekdoter om händelser som varken är bevisat sanna eller falska). Men plötsligt fick “poeten” Quena Soruco framföra en appell där hon anklagar Sverige för att vara en “skendemokrati”. De som väljs i allmänna val utgör inte “vår demokrati”. Hon fick framföra sitt budskap utan möjlighet till diskussion.
Efter sändning gick jag fram till henne och frågade vad hon menar med “skendemokrati”.
— Jag diskterar inte med dig.
Varför då? Därför att jag inte håller med dig?
— Jag pratar inte med dig.
Hennes ögon fylldes av hat.
Det här beteendet fick mig att minnas när islamistiska fundamentalister ställde sig upp under ett seminarium med Lars Vilks och begärde ordet. De hotade honom på arabiska, för att sedan gå mot dörren. Moderatorn försökte få dem att stanna och diskutera vad de inte gillade och varför. Men när de framfört sitt meddelande lämnade de lokalen utan att “nedlåta” sig till diskussion med otrogna.
Samma attityd hade idag Quena Soruco. Hon anser sig inte behöva diskutera med dem som inte håller med henne. De är inget värda. Meningslösa att tala med. Hon kanske håller med “poeten” Athena Farrokhazad som i P1 “Sommar” framförde budskapet att borgerliga borde få nackskott. Jag vet inte, för Soruco vägrade delta i diskussion.
Det är inte fel av Sveriges Radio att låta personer med extrema budskap medverka, men de ska medverka på samma villkor som alla andra debattörer! De måste möta kritik! De måste svara på frågor om vad de menar. Inte släppas fram oemotsagda för att sedan lämna lokalen.
Jag börjar undra om Sveriges Radio inte förstår vems ärenden man går när man låter revolutionärer slippa möta motargument (Soruco tillhör Revolution Poetry) . Mitt råd till SR:s alla redaktioner är att se den internationellt erkända dokumentären Undergångens arkitektur (SVT/Sandrews, 1989) av Peter Cohen (engelskspråkig version finns på YouTube).
Det är den bästa sammanfattningen jag sett som förklarar varför nazismen kunde växa i Weimarrepubliken — den drevs av självutnämnda konstnärer som ansåg sig stå över politiken. De ställde inte upp på demokratins villkor att möta sina ideologiska motståndare i debatt.
Om man vill framföra revolutionära åsikter men sedan vägrar diskuterar dem med andra, saknar man den demokratiska hållning som krävs för att vi ska kunna värna vårt öppna samhälle. Sveriges Radio borde akta sig för att ge denna sorts individer exakt det som de vill ha.