Det har gått ett mantra över landet länge nu: regeringen är “trött”, eller som DN uttryckte det i gårdagens ledare:
En röst på Moderaterna kan alltså vara en röst för det som uträttats under de senaste åtta åren – eller mot ett alternativ som sannolikt kommer att luta tungt åt vänster. Ett positivt svar om framtiden står Reinfeldt däremot utan. Det får hela alliansens valrörelse att lida av akut brist på energi.
Men vad är “energi” i politiken? Vänstern visar sin energi genom att i Sveriges Radio lyfta musik och “poesi” vars budskap är att skjuta ihjäl sina politiska motståndare. Så här kan det låta i P1: “Ja ja, ja hatar hela borgeligheten … ja vi, vi ska beväpna oss … Ja dom tål lite bly i nackarna …” Eller som i Tysklands valrörelser i början på 30-talet. Där fanns det mycket “energi”. Den ena mer extrema rörelsen än den andra bekämpande varandra i gatustrider. Var det tillräckligt med “energi” i politiken?
Nej, det är en liten klick medie- och politiknördar som otåligt längtar efter nästa snabba, färgsprakande utspel. Ett krav som partisekreterare Carin Jämtin (S) försökte leva upp till när hon i förra valrörelsen efterlyste butlers i tunnelbanan. Den “energin” tror jag de flesta väljare gärna avstår ifrån.
Någon, jag tror Fredrik Reinfeldt, har sagt att politik inte är som ett sprinterlopp på 100 meter, utan snarare ett maratonlopp som kräver uthållighet, tålamod och förberedelser.
Jag gillar den liknelsen. Visst handlar politik till del om energi, men inte bara och inte vilken energi som helst. Det krävs först och främst hjärna — analys, eftertanke, värderingskompass, förberedelse, prioriteringar — och hjärta — insikt, förståelse, medkänsla. Har man hjärna och hjärta på rätt ställe kommer energi att växa fram inifrån. Det är något annat än billig, artificiell energi insupen i form av någon energidryck.
För mig tycks extremvänstern just nu ha svept väldigt många Red Bull. Fullt ös i alla medier. Redlöst segerviss inför valet.
Men är det sådan “energi” folket vill ha? En energisk vänster som river ner allt det Sverige står för enligt internationella bedömare: stabilitet, trygghet och goda statsfinanser som garanterar välfärd som inte, likt övriga Europa, präglas av nedskärningar.
En “energi” som ger skattehöjningar, mer tvång och politisk klåfingrighet. Återinförd gåvoskatt, arvskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt? Höjd skatt på ungdomsjobb. Borttagen rut och rot. Avvecklat jobbskatteavdrag.
Nej, jag tror inte en majoritet vill ge denna “energi” fritt utlopp.
Men vad ska då Alliansen stå för? Vad betyder en röst på regeringspartierna?
I Almedalen presenterade regeringen stora framtidsinvesteringar i infrastruktur, snabbtåg och bostäder. Jag ser gärna mer sådana utspel. Visserligen inte så mycket sprakande energi, men sunda och ansvarsfulla förslag som bygger Sverige starkare.
Det krävs mer än “energi” för att leda ett avancerat och utvecklat land som vårt.
Före demokratins genombrott var en del rädda för att pöbeln skulle löpa amok och störta det ordnade samhället ner i ett djuriskt och primitivt kaos. Vissa vill det, ja. Men under etthundra år av demokrati har folkflertalet i vårt land visat att man föredrar ansvarsfulla ledare före politiska aktivister som demonstrerar gränslös energi i sin förändringsvilja.