Efter en bedrövligt svag panel i Godmorgon Världen är det inte dumt att få lite tid att läsa senaste magasinet Neo.
Nej, förresten, jag kan inte släppa radioprogrammet. Hur kan man låta Helle Klein (S) härja fritt med grova påhopp och rent svammel? Eller vad sägs om det superintelligenta uttalandet om att Alliansen är “otroligt defensiv” när man sätter sysselsättningsmål till år 2020, för att när det påpekas att S också satt mål till 2020, hävda att “man måste börja någonstans”. Godda yxskaft. Paneler blir meningslösa när de fylls av trångsynta propagandister. Lägg också märke till att det är två vänster (tre med programledaren) mot en borgerlig röst i de flesta paneler. Det är objektivitet och neutralitet enligt statsradion.
Tillbaka till Neo. Där hänger tankarna ihop. Där finns lite logik. Något man allt mer sällan upplever i svensk samhällsdebatt. Och i Neo får vi en förklaring till varför vi ser en konsekvent fördumning av samhället.
 |
Lundaprofessorn Inger Enkvist har i boken “God utbildning och dålig” (Gidlunds) studerat skolsystem i flera olika länder. Hon har överblick. I Neo kompletterar hon med en analys av hur svensk utbildningspolitik i grunden förändrades i mitten av 1900-talet.
När realskolan blev grundskola byttes kunskapsmålet ut mot jämlikhetsmål. Skolan blev en viktig del i den sociala ingenjörskonsten som skulle bryta ner auktoriteter. Att belöna de dugliga, meritokrati, ansågs stå emot jämlikhet. Duktiga elever skulle inte premieras utan skulle, som socialdemokraternas utbildningspolitiske arkitekt Stellan Arvidson uttryckte det: “utgöra draghjälp” åt de mindre duktiga.
Man skulle alltså inte ta tillvara begåvningar, utan nivellera dem till en jämn nivå med de sämst presterande. Socialdemokraternas politik var tydlig: ju sämre eleverna som helhet presterar, desto mer jämlika blir vi.
Inger Enkvist blir förödande i sin kritik mot socialdemokraternas skolpolitik sedan 1930-talet, inte därför att hon är spetsig i sina egna formuleringar, utan därför att hon citerar de ansvariga från den offentliga debatten när det begav sig. Kunskap var helt enkelt inte huvudmålet för svensk skolpolitik.
Och så undrar vi varför kunskapsnivån rasar!
Enkvist hänvisar också till franska forskare som menar att formell utbildning har blivit så tunn och innehållslös att man inte längre kan använda examen som bevis på sin kompetens.
Ja, det är klart att om alla som besöker ett universitet i jämlikhetens namn har rätt att kräva examen, blir värdet av denna examen urholkat.
Som vanligt är USA inte lika illa ute som Europa. När universiteten efter andra världskriget ville bredda sin rekrytering infördes intagningstest. Det ansågs demokratiska eftersom universiteten erbjöd möjlighet för talanger från alla sociala och etniska grupper att göra sig gällande, dvs att meritokrati sågs som demokrati.
Men även i USA har ju vänstervindar blåst och kvotering (affirmative action) har allt oftare används, där ras blir avgörande för vilka som antas, snarare än kunskaper. Dessutom bidrag och stödundervisning. Enkvist citerar studier som visar att kvotering och stödinsatser inte skapat ökad jämlikhet.
Det har istället visat sig att elever som redan under gymnasieåren lärt sig att studera systematiskt och att klara av svårare kurser är de som senare klarar att genomföra fyraåriga universitetsstudier.
Istället för stödundervisning (som medel för fler högutbildade från socialt utsatta miljöer) borde skolan tvärtom erbjuda svårare kurser tidigt så att fler elever kan förbereda sig för högre studier.
Exakt! Den “begåvningsreserv” som man förr talade om i svensk debatt, finns naturligtvis fortfarande i familjer utan studievana. Dessa begåvningar utan studietradition stimuleras bäst genom att de får möta nya utmaningar på sin egen nivå, snarare än att hållas tillbaka och vänta på de som saknar teoretisk begåvning.
Bästa sättet att skapa ökad jämlikhet är att, som alltid, låta människor utvecklas efter egna förutsättningar snarare än att tvingas in i politiska mallar. Amerikansk frihet och meritokrati skapar betydligt bättre förutsättningar för klassresor än svenska likhetsdogmer som håller tillbaka och förhindrar de som skulle kunna höja sig.
Inte undra på att man inte “orkar” göra Pisa-test. Vad är vitsen? I jantelagens land är det ingen idé att anstränga sig.