Året som snart är slut kommer knappast att få någon framträdande roll i historieböckerna. Inga stora händelser varken hemma i Sverige eller ute i världen. Lite minns man ju ändå. Här är min tio-i-topp lista:
1. Hetaste debatten
Det blev liv i luckan när SVT:s Uppdrag Granskning i början av året avslöjade grova överdrifter om barnfattigdom. Janne Josefsson avvek från journalisternas invanda roll att bara granska företag och politiker för att granska sanningshalten i barnorganisationernas budskap. Och han fann systematiska lögner och svårt vinklade kampanjer.
Syftet är att samla in mer pengar, men på vägen kränker man dem man säger sig vara till för genom att utmåla dem som offer och stackars satar som inget förmår. Rädda Barnen, Bris och Majblomman belönar passivitet, offertänkande och sprider vanmakt istället för att ge hjälp till självhjälp. (Se mer: SVT om barnfattigdomen.)
2. Största dramatiken
Annie Lööf fick avbryta semestern när Centerpartiets idéprogramdebatt spårade ur. Hon fick gjuta olja på vågorna genom att låta alla få med sina käpphästar och därmed göra partiet ännu mer otydligt. Än en gång bekräftades att svensk samhällsdebatt inte klarar av diskussion om filosofi, principer och värderingar. Varje politiskt samtal måste istället landa i detaljerade lagförslag eller ”satsningar” specificerade i kronor och ören. Det här med moral, karaktär, ansvar och skyldigheter är alldeles för svårt och jobbigt. Partier ska vara kravmaskiner och politiker tomtar året om. (Se mer: Idédebatt ska vara yvig.)
3. Bästa talet
Storbritanniens premiärminister David Cameron har fått massiv kritik från de europeiska etablissemangen för sitt linjetal om europasamarbetet, där han hyllade frihandel och öppna gränser, ett mer konkurrenskraftigt Europa men samtidigt konstaterade att EU utvecklas i fel riktning. Unionen måste rekonstrueras. För att lägga tyngd bakom orden meddelade Cameron att britterna ska få folkomrösta om den förändrade union han hoppas kunna förhandla fram. Nu återstår att se om fler vågar erkänna unionens brister och vända inriktning. (Se mer: Sex flugor i en smäll.)
4. Tokigaste inlägget
Författaren Jonas Hassen Khemiri frotterar med svensk kulturelit som få är förunnat men dömde i mars ut alla blonda svenskar som onda rasister som förnekar honom möjligheten att leva ett värdigt liv i Sverige. Snacka om att skapa splittring och hat på etnisk grund. (Se mer: Sverigedemokraternas bästa vän – Khemiri.)
5. Värsta politiska antiklimax
Förra året gjorde många bedömningen att 2013 års viktigaste politiska händelse skulle bli Socialdemokraternas kongress i april. Men det vi minns är Omar Mustafa-affären. Det visade sig att kongressen till partiledningen valt en man som också var ordförande i en organisation som i sina stadgar hävdar att män och kvinnor har olika uppgifter som med nödvändighet leder till ”skillnader i varje köns lagliga status”.
När detta avslöjades skyllde alla ifrån sig. Ingen kongressdelegat, allra minst de i Stockholm som han skulle representera, visste vem han var och vad han stod för. Men de hade alla röstat på honom. Varför? De hade blivit beordrade att göra det. Anklagelser om Socialdemokratin som ett toppstyrt och samtidigt roderlöst parti fick ny näring. (Se mer: Partiet är inte regeringsdugligt.)
6. Årets demokratiska seger
Göteborgs kommunpolitiker lyckades inte i maj att stoppa folkinitiativet för en folkomröstning om biltullar. Nära 50.000 göteborgare hade skrivit på kravet och fullmäktige fick inte ihop den kvalificerade majoritet som krävdes för att kväsa folkinitiativet. Mot de flesta partiers vilja kommer väljarna i september 2014 att få säga ja eller nej till vägtullarna som infördes i januari 2013. Läxan som makten har att lära: lyssna på folket i förväg. (Se mer: Demokratin segrade i Göteborg.)
7. Årets lågvattenmärke
I vänsterns kulturkrig har nu turen kommit till andra världskriget. Man vill skriva om historien. Det var Stalin som räddade Europa från Hitler, heter det på kultursidorna. Dagen D och västmakternas landstigning på stränderna i Normandie hade ingen betydelse. Inte heller spelar det någon roll att USA skänkte frihet medan Stalin bjöd på förtryck, död och fattigdom. Historieförfalskningen fick stort utrymme i sommarvikariernas medieredaktioner. (Se mer: Stalin fortfarande kulturvänsterns hjälte.)
8. Årets vinnare
I Tyskland hölls i september val till förbundsdagen. Angela Merkel vann för tredje gången. Ingen politisk ledare i Europa kan mäta sig med henne. Försiktigt manövrerar hon genom de ständigt återkommande kriserna i ett Europa som inte visar någon tacksamhet för att Tyskland ställer upp gång på gång. Inget drömläge direkt, vilket gör vinsten så mycket mer anmärkningsvärd. (Se mer: Tredje valsegern för Angela Merkel.)
9. Största nyheten
Stockholm ska efter 20 års stillastående bygga ut tunnelbanan. Senast en ny station öppnade var 1994. Detta trots att inflyttningen till staden är enorm. Något klartecken för nya Slussen har det dock inte blivit (trots beredning sedan 1980-talet). Det säger mycket om handlingskraften, eller kanske om motsatsen. (Se mer: Äntligen lite infrastruktur.)
10. Årets citat
Med anledning av att så många kändisar förespråkar höjda skatter framförde KDU ett intressant förslag: Om Janne Guillou, Henning Mankell med flera vill ha högre skatt kan de ju frivilligt betala in det till staten. I bloggen lyfte jag fram en kändis med tyngre resonemang, nämligen norske succéförfattaren Jo Nesbø som intervjuades i TV4 i somras. Han fick frågan hur viktiga pengarna är i hans liv:
– De första fem miljonerna var viktiga. De gav mig en frihet att göra vad jag önskar. En försäkran om att jag kan jobba som författare länge till. Efter det blir de mindre viktiga.
En klokt uttalande som visar insikt om livets realiteter. Varför ska vi som tjänar betydligt mindre än kändisar och vill behålla lönen för mödan av vårt arbete och strävar efter större frihet, tvingas bli av med vår lön bara därför att några tomtar med årliga miljoninkomster vill betala mer i skatt? (Se mer: Inför frivillig kändisskatt.)