Under politikerveckan i Visby är nu partiledarnas tal huvudattraktionerna. Så som det bör vara. Tidigare år har ju vissa partiledare skolkat. Inte i år. Alla var här, vilket jag tycker är bra. Man visar respekt för svenska folket och dem som vill kolla av hur läget ligger på den partipolitiska fronten just nu.
Sist ut idag var S-ledaren Stefan Löfven. Skulle han göra en lika kraftig uppryckning som Fredrik Reinfeldt gjorde? Mitt svar framgår i min rangordning nedan (förra årets placering inom parentes).
1. (6) Fredrik Reinfeldt
Den mest taggade och balanserade talaren var statsministern. Borta var den trötthet som han ofta brukar kännetecknas av. Jag gillar politiker som agerar folkbildare och förklarar de åtgärder man vidtar, vilka aspekter som vägs in och hur prioriteringar skett. Angrepp på motståndare i all ära, men goda ledare är bara dem som själv har tydligt tänkande kring egen politik och konkreta åtgärder. I detta avseende var Reinfeldt överlägsen denna Almedalsvecka.
2. (2) Annie Lööf
Jag tror centerledaren provade ett nytt sätt att tala – långsamt. Det kan ge extra eftertryck till budskapet, men också skapa otålighet hos lyssnarna. Det fanns kanske inte lika mycket dramatik i budskapet som i långsamheten, vilket skapade obalans. Men Lööf förtjänar andraplatsen eftersom innehållet i budskapet var radikalt, inte minst att arbetslinjen är halv så länge inte arbetsrätten liberaliseras och att vi behöver en jobbskaparlinje genom att ge företagen bättre möjligheter att anställa.
3. (1) Göran Hägglund
Tidigare år har han fört vassa värdebaserade resonemang men årets tal var mer traditionellt. Hägglund har dock fortsatt ambition att underhålla, vilket ger extrapoäng.
4. (3) Jan Björklund
Han är en god talare, den med högst lägstanivå (för att låna från sportreferaten). Men det blir väldigt förutsägbart.
5. (6) Stefan Löfven
Lika förutsägbar som Björklund, men en sämre talare. Löfvens upplägg och ton för tankarna tillbaka till 1970-talet: strikt, indignerat och stort fokus på motståndarna istället för egen politik.
6-7. Jimmie Åkesson (5) och Jonas Sjöstedt (4)
Åkesson och Sjöstedt visar att det är en svår balansgång mellan medryckande engagemang och frånstötande aggressivitet. Båda hamnade i det sistnämnda. Man skrämmer mer än lockar.
8. (8) Gustav Fridolin
Att gå upp i talarstolen utan ett talarmanus kräver en begåvning som Fridolin tror att han har. Men talet visade motsatsen. Han höll Almedalsveckans program i sin hand och försökte anknyta partiets budskap till programpunkterna, men det blev väldigt rörigt på gränsen till förvirrat.
Allmänt tycker jag talen har blivit bättre. Partierna inser att man behöver förbereda sig mer och lägga mer tid på dem. Det är bra. Man ska ta sin publik på allvar.
Förra årets betyg: här.