En ny intellektuell höger i USA

Den som vill förstå Amerika ska absolut inte läsa böcker av svenska journalister, typ Martin Gelin,  som bara är ute efter att projicera sina egna privata fördomar på det land man hatar. Det mesta av nyhetsförmedlingen är också grovt vinklad och förvriden på ett sätt som amerikaner skulle skaka på huvudet åt. (Svensk mediebevakning om USA är inte sällan ungefär som när ryska journalister under Husbyupploppen lät talesmän för Svenskarnas parti förklara vad som händer i Sverige — fast tvärtom).
Därför är det en fröjd att läsa nya numret av magasinet Neo. Där finns två artiklar med intressanta analyser och med relevanta amerikanska röster.
Janerik Larsson har för Neo intervjuat redaktör Yuval Levin, Balanserad, höger, intellektuell:

– På 80- och 90-talet skapades det en samsyn mellan höger och vänster i USA att socialbidragen inte var lösningen utan del av problemet. Men i dag saknas det både till höger och vänster en känsla för hur problemen ska lösas.
– Den socialdemokratiska drömmen är bankrutt. Det demokratiska partiet har huvudet i sanden när dess förespråkare tror att det enda som behövs är smärre justeringar av the Great Society. De ser inga alternativ.
– Det republikanska partiet sitter fast i ett fantasilöst ”nu gör vi motstånd”-tänkande. Man för inte ut några begripliga alternativ, man skisserar inga alternativa institutioner utan talar bara om att alltför mycket regeringsmakt är problemet. Det är sant, men obegripligt för medborgarna.

Mats Johansson påpekar att USA nu har nästan lika högt skattetryck som Sverige och dessutom en snabbt växande statsskuld. Han skriver i Striden om den amerikanska högerns själ:

Väljarna må vara för individens frihet och begränsad statsmakt – idén på vilken nationen grundades – men även i USA röstar en majoritet (oftast) för löften om en expansion, i tron att de gynnas av den. Efterfrågan på skyddsnät har ökat efter recessionsåren och den amerikanska drömmen bleknar när bara hälften av arbetarna tror sig ha säkrat tillräckligt med pengar för ett gott liv i pension. Det är en minskning från 70 procent före bubblorna och kriserna, enligt en undersökning.

Detta att människor slutar tro att de själva kan påverka sin framtid är förödande. Det leder till ännu mer offermentalitet och krav på rättigheter som någon annan ska betala. Är USA mentalt på väg att bli som Europa?
Det hänger på om republikanerna kan förnya sig. Levin säger:

– Jag menar att civilsamhället är en del av lösningen, ja en viktig del så att ge civilsamhället större ”egenmakt” är en väg. Men det finns en spänning i relation till politiker som på ena eller andra sättet vill lägga livet till rätta för de fattiga. Kan man hoppas på en ny religiös väckelse som skulle kunna lösa detta? Ja, kanske. Men ånyo är det inget som politiker kan beordra.

Jag hoppas de olika falanger som nu splittrar republikanerna (Johansson skriver ”av mångfalden splittring, inte breddning”) kan överbryggas igen. Det är inte bara fromma förhoppningar. Under de 237 år som gått sedan 1776 har amerikansk politik emellanåt hamnat i kaos och anarki, och ur askan har en handlingskraftig presidentkandidat klivit fram och fångat tidens anda på ett konstruktivt sätt. Senast var det Ronald Reagan som samlade nationen och bröt med 50 år av statlig expansion.
Nu behövs en ny ledare som kan samla såväl kristna som libertarianer för att återuppliva den amerikanska drömmen om att varje människa kan göra skillnad. En renässans för civilsamhällets på frivilliga solidaritet byggda välfärd behövs i hela västvärlden. Den skulle kunna börja i Amerika.
Men det som fattas, vilket båda artiklarna mynnar ut i, är skymten av ett sådant framtida ledarskap. Men som Barack Obamas kampanj 2008 visar, kan det numera gå fort från okänd till vald president.