Vad händer i riksdagen om valet nästa år utfaller ungefär som opinionsmätningarna visar? Om Alliansen får 45% (30-6-5-4), Socialdemokraterna 34%, SD 8%, MP 7% och V 5% har inget regeringsalternativ majoritet. Skillnaden från 2010 är att Alliansen backat, men samtidigt finns inget annat regeringsalternativ som tillsammans inför valet begärt mandat av svenska folket att regera landet.
Många alternativ öppnar sig nu för den talman som riksdagen väljer. Talmannen kan nämligen själv lägga fram förslag: ge uppdraget att försöka bilda regering till det största blocket, Alliansen, eller till det största partiet, S. Båda alternativen är fullt lagliga och det blir helt upp till talmannen personligen att välja.
Därför blir talmansvalet oerhört viktigt.
Efter förra riksdagsvalet nominerades en ”rödgrön kandidat” till talman, Kent Härstedt (S), medan Alliansen nominerade talman Per Westberg (M) för omval. Sverigedemokraterna, det då nyinvalda partiet med vågmästarställning föreslog ingen egen talman, utan deklarerade: ”Sverigedemokraternas grundprincip är att största politiska block ges talmansposten. Det näst största politiska blocket bör ges förstevicetalmansposten. Vi är Sveriges tredje politiska block, Sverigeblocket, och bör ur rättviseperspektiv därför ges andrevicetalmansposten.” (se riksdagens protokoll 2010/11:1)
I enlighet med denna röstförklaring röstade SD på Westberg, som vann omröstningen med 194 röster mot 153 röster för Kent Härstedt.
Om SD håller fast vid denna princip, som de har all anledning att göra, kan de pressa S-MP-V att deklarera om de är att uppfattas som ett block eller ej. Om de säger sig vara ett block, borde SD rösta på ett gemensamt förslag till talman från S-MP-V.
Det blir bråda dagar för Stefan Löfven att förhandla med MP och V efter valdagen. Istället för att inför väljarna tala om vad ett rödgrönt block betyder, ska nu Löfven trolla fram en trepartiuppgörelse inför talmansvalet, därtill framtvingad av SD. Om de inte lyckas, kommer SD att rösta på Alliansens förslag eftersom de är största blocket om de rödgröna inte kan samsas om en kandidat.
Visserligen kan SD ändra sina grundprinciper om de blir tredje största parti i riksdagen. Då kan de hävda att största parti borde få talmansposten (det är socialdemokraternas linje), näst största parti erhålla försteviceposten, och tredje största parti andreviceposten. Partier har ju en tendens att skifta princip efter vad som gynnar dem för stunden. Om SD agerar som andra partier, kan de rösta på S-kandidat, mot att de får löfte om att S fullföljer sin storleksordningsprincip.
Denna cirkus är ett exempel på varför jag är en stark förespråkare för blockpolitik. Då får väljarna, svenska folket, avgöra vilken inriktning riksdagsarbetet ska ta. Det största blocket utser också talman — och regering.
Det är när blockpolitiken upplöses som det politiska myglet vinner triumfer. Då kan partier byta tjänster med varandra för att uppnå resultat som väljarna inte har något inflytande över.
Låt oss säga att SD i segeryra byter princip och röstar för S-kandidat och Kent Härstedt väljs till talman. Då slipper S tvingas till snabb trepartiuppgörelse med MP och V, men kan ändå lägga beslag på talmansposten.
Kent Härstedt kan som talman hävda att blockpolitiken är bruten och att Socialdemokraterna som största parti borde få uppdraget att sondera vilken sorts regering som kan bildas.
Regeringsformen har en väldigt speciell utformning som innebär att en minoritetsregering kan tillsättas även om fler röstar emot den än för den.
Så skedde 13 oktober 1978 då Ola Ullsten (FP) valdes till statsminister med bara 39 ja-röster och med 66 nej-röster (se riksdagens protokoll 1978/79:13). Även om 62 procent röstade emot kunde Ullsten tillträda. Skälet är att det krävs en majoritet av kammarens samtliga riksdagsledamöter, 175, för att rösta ner talmannens förslag. (Eller som det står i Regeringsformen 6 kap. 4 §: ”Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”) Ullsten blev vald därför att S och C lade ned sina röster och därmed gav sitt passiva stöd.
Här finns alltså oändliga möjligheter till korridormygel. En talman Härstedt kan helt enkelt hoppas att inte hälften röstar emot en socialdemokratisk statsministerkandidat. Av misstag om inte annat. Det har ju inte sällan hänt att riksdagsledamöter röstar fel i viktiga frågor.
Vi har nu kommit långt ifrån den demokratisk processens ideal. Och värre kan det bli.
Om Stefan Löfven röstas ner av Alliansen, SD och MP därför att de inte blivit informerade om vad den nya regeringens program bygger på, kan det fula maktspelet skapa ännu större låsningar. Det innebär ju en enorm prestigeförlust om MP känner sig tvingade att rösta emot S i statsministerfrågan.
Alternativt kan Löfven försöka trixa ihop ett snabbt regeringsprogram med MP och V. Han kan ändå fällas när Alliansen och SD röstar nej eftersom de anser att regeringsunderlaget är för begränsat. S-MP-V har inte majoritet och de har inte vunnit valet.
Härstedt kan då tvingas erbjuda Fredrik Reinfeldt att försöka bilda regering. Han kan då höra sig för vad MP kräver för att lägga ner sina röster. Om MP gör det, är Reinfeldt klar som statsminister.
Om MP inte vill göra upp med Alliansen, hamnar avgörandet hos SD. Kommer de att rösta nej också till en Alliansregering? Reinfeldt kommer inte att förhandla. Om SD är nöjd med sin position, dvs ökat väljarstöd men avsaknad av verklig makt, kan SD hävda att Sverige behöver en regering och att man därför lägger ner sina röster. Då är Reinfeldt vald till statsminister. Om SD däremot gör anspråk på att få utöva makt röstar de nej. Då faller också Reinfeldt som statsministerbildare.
Talman Härstedt har då ställt till det för sig. Vem ska få uppdraget att försöka bilda regering?
Från vänsterhåll vill man ju avskaffa blockpolitiken, vilket i klartext alltid betyder att FP och C ska svika sina vallöften och bli knähund åt S. Om Bengt Westerberg och Olof Johansson varit kvar i politiken hade de säkert inget haft emot att strunta i väljarna för att få krama Stefan Löfven. Men ett sådant svek i dagens generation av ledande politiker i FP och C är knappast troligt.
MP hamnar åter i fokus. Kan de ändra sitt nej till nedlagd röst för Alliansen? Med Gustaf Fridolin är det inte troligt. Han är verkligen röd på insidan, om än grön utanpå.
Och att göra upp med SD är det ingen som vill.
Den upplösta blockpolitiken resulterar helt enkelt i kaos. Talman Härstedt får försöka hitta en lösning som alla kan acceptera. En enpartiregering med FP blev ju lösningen 1978. Frågan är om FP vill. För Ullsten blev det hans politiska död. FP halverades under det år han ledde FP-regeringen fram till riksdagsvalet 1979.
En annan udda lösning är att Gustaf Fridolin får gehör för att bilda en regering med MP-FP-C. En sådan skulle S och M kunna passivt acceptera eftersom den troligen kommer att regera sig sönder och samman på samma sätt som Ullsten.
För egen del tycker jag Alliansen ska hålla ihop också efter valet. Vad som än händer.
Om talmannens fjärde förslag röstas ner, utlyses automatiskt extraval att hållas inom tre månader.
I det extravalet borde det ha gått upp för svenska folket att man bör rösta på ett regeringsalternativ som kan få majoritet i riksdagen. Bara ett sådant alternativ finns: Alliansen. I extraval i januari 2015 borde Alliansen kunna få denna egna majoritet. Sverige får då till slut en regeringsduglig lösning.