SÖNDAGSKRÖNIKA: I helgen skriver Göran Ronsenberg om religion och politik i en understreckare i Svenska Dagbladet kultur. Det är visserligen intressanta antologier han knyter an till (An awareness of what is missing, från Goethe University i Frankfurt och The power of religion in the public sphere, från Columbia University i New York).
Men det blir ett typiskt inomvästligt perspektiv på religion. Jag menar att det är på gränsen till inskränkt att diskutera som om religion var lika med kristendom. Så är det inte i vår globala tid. Andra religiösa krafter, med betydligt högre ambitioner att styra och kontrollera politiken, har presenterat sig. Inte minst den 11 september 2001.
Jag reagerar när Rosenberg skriver:
Om med en sekulär stat menas att religiöst grundade institutioner och opinioner inte har något företräde när det gäller hur staten ska styras och vilka lagar som ska utfärdas, så är det i dag svårt att se någon som på allvar hävdar motsatsen.
Var har Göran Rosenberg varit de senaste 30 åren!? Inte ”någon” som är emot?
Den religiösa fundamentalismen i islams namn har just denna, exakt denna, sekulära stat som sin huvudfiende. Ayatollah Khomeini startade attacker på de västliga institutionerna så snart han tagit över revolutionen i Iran 1979. Dödsfatwan mot Salman Rushdie var ett skarpsinnigt angrepp på kärnan i den västliga civilisationen – yttrandefriheten.
Sedan dess har många, inte minst bland journalister och akademiker, varit på defensiven och haft svårt att stå upp för yttrandefriheten – tänk om yttrandefrihetens försvar kan anses islamofobisk?
Trots utvecklingen fortsätter Rosenberg, som inget hänt:
Också för dem som säger sig tala i Guds eller religionens namn måste gälla allas likhet inför lagen och principen en man en röst.
Ja, men det är ju just här striden står med dem som bokstavstroget tolkar koran, hadith och sunna. För dem är demokrati och pluralism styggelser som ska krossas. Lydnad är det enda som tolereras.
Göran Rosenberg tycks inte följa utvecklingen i Förenta Nationerna, FN. Där har flera olika konferenser ifrågasatt yttrandefriheten och människors rätt att kritisera religion.
Den stora luckan i Rosenbergs tänkande är att han inte tycks inse att det finns religiösa krafter som vill byta individuella rättigheter mot kollektiva. Istället för att skydda Salman Rushdies yttrandefrihet vill man skydda religioner från kritik.
Därför är det kring uttolkningen av islam som den avgörande religionsdebatten står nu på 2000-talet. Först och främst inom den muslimska världen. Men väst har blivit indragen i striden eftersom väst för fundamentalisterna är fruktansvärda exempel på hur fel det kan bli. Det är därför terror utförs i väst och inte enbart i muslimska länder. Man vill krossa den västliga friheten, så att inte den muslimska kulturen utvecklas i samma riktning.
Så till huvudpoängen i Rosenbergs artikel, där han lyfter fram filosofen Habermas tankar om religion i den sekulariserade västvärlden:
Eftersom samhällets sekularisering inte nödvändigtvis innebar religionens bortdöende utan rentav religionens återkomst, var det enligt Habermas inte längre meningsfullt att tala om det sekulära samhället. I stället myntade han uttrycket ”det postsekulära samhället”, med vilket han avsåg ett samhälle där sekulära och religiösa institutioner och opinioner måste förmås att kommunicera med varandra på lika villkor.
Idén om det postsekulära samhället kan jag sympatisera med. Problemet är bara att Rosenberg här plötsligt hoppar över i en annan dimension, från stat till samhälle.
Det är förbannat märkligt att svenskar har så svårt att skilja på dessa. Staten är lika med tvångsmakt (under demokratisk kontroll). När staten bestämmer att du som medborgare ska överlämna halva din lön till statskassan, då har du ingen möjlighet att värja dig. Du tvingas lyda, eller kastas i fängelse som straff för olydnad.
Samhället, däremot, är summan av det vi medborgare frivilligt gör. Vi är fria att konvertera från den ena religionen till den andra, vi är fria att tycka illa om religion (i alla fall kristendomen). Vi är fria att engagera oss i föreningar och starta företag.
Skälet till att religiösa uttryck som burka och minareter blir föremål för förbud på den statliga arenan är, som jag ser det, symptom på att politiken inte tydligt markerar och upprätthåller statens mest grundläggande uppgifter, som att värna yttrandefriheten för individen och att försvara befolkningen mot terrorangrepp.
När ayatollor attackerade författares yttrandefrihet stod inte västvärlden upp till yttrandefrihetens försvar. Många valde (som exempelvis Svenska Akademin) att i toleransens namn acceptera intoleransen. Detta har skapat en oro om att vår civilisation är hotad. Denna fråga är högst politisk. Får jag kritisera islam? Eller ska det vara förbjudet?
Eftersom de mer grundläggande frågorna inte får några tydliga svar av politiska makthavare skapas opinioner kring enskildheter som har med religiösa uttryck att göra.
Om politiken tog sitt ansvar, och tydligt ställde upp på upplysningstraditionen och i alla lägen försvarade yttrandefriheten för den enskilde och avvisade kollektiva gruppers krav på inskränkningar, skulle många religiösa frågor inte behöva bli politisk på ett så ytligt vis att det handlar om klädkoder.
Här borde Göran Rosenberg använda sin megafon, han välkomnas i alla svenska medier, till att klargöra var våra traditioner sätter gränser för toleransen.
Om – och detta är ett helt avgörande om – det skulle bli självklart att väst inte i FN:s anda avser att inskränka upplysningens framgångar för individuella friheter, då kan man övergå till den diskussion som Rosenberg refererar om filosoferna Jürgen Habermas och Charles Taylor och deras intressanta diskussion om ett postsekulärt samhälle.
Med vad jag skrivit ovan framgår att det finns högst berättigad kritik av fenomen som har sina rötter i islam. Kritiken gäller dessa fenomen och varken alla muslimer i världen eller muslimer i Sverige. Att, som många medier, stämpla ut all kritik av islam som islamofobi gynnar fundamentalismen. Med detta inlägg vill jag visa hur oviljan att tillåta kritik mot islam komplicerar och försvårar samtalet om politik och religion. Just därför att islam numera är en del av det svenska samhället måste islam kunna granskas. Att som nu sker, alltid missförstå och vantolka inlägg i diskussionen om religion och politik, spär på segregationen. Först när islam kan diskuteras på samma premisser som kristendom har vi närmat oss den integration som alla talar sig så varma för.
(Andra intressanta bloggar om politik, religion, kristendom, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, hot, islamofobi, rasism, integration)