Stefan Löfvén inleder sitt förstamajtal med att beklaga att den borgerliga regeringen efter finanskrisen 2008 inte gjorde som andra regeringar och pumpade in skattepengar i förlustförtag. Jag undrar vilka länder Löfvén tänker på. Grekland? Spanien?
Det förvånar mig att Löfvén uttalar sig så klart för oansvarig ekonomisk politik, dessutom sedan det visat sig att den inte gav fler jobb utan bara värre kris i länder som inte höll hårt i skattepengarna. Löfvén säger att han skulle fört samma politik som Mona Sahlin, en politik som ledde till ett andra valnederlag 2010.
Han anklagar sedan regeringen för en ”skrämmande brist på tilltro” till ungdomars förmåga, när man öppnar för lärlingsutbildning som inte syftar till högskolestudier. Istället ska kunskapen höjas i skolan. Men hur det ska gå till, säger han ingenting om.
Löfvén vill ha en dialog med företagen, och ser dem inte som särintressen så som nya moderaterna. Det är en klok hållning som jag delar. Men Löfvén säger inte något om vad ”dialogen” ska handla om. Högre skatter? Mer regler? Då är det nog en dialog som få företagare vill ha.
Utrikesavsnittet blir märkligt. Han talar om ”förtryckets tyranni” men när han ger exempel talar han om tre nu demokratiska länder: Colombia, Sydkorea och Sydafrika. Är dessa länder verkligen exemplen på tyranni? Känns helt fel. Vore det inte rimligare att nämna kommunistiska Nordkorea? Och kanske Ryssland där Putin idag gått i förstamajparad?
Mest positivt tycker jag det Löfvén inte talade om. Han framförde inte vänsterretoriken mot vinster i vården och mot privata lösningar i välfärden.
Sammantaget var det ett lågmält men också innehållslöst tal. Ordval och upplägg påminner mer om Ingvar Carlssons 1980-tal snarare än 2010-tal.
(Andra intressanta bloggar om politik, Stefan Löfven, SAP, första maj, skatter, ekonomi, rödgröna)