Efter terrordåden i Norge beskylldes alla som tidigare antytt något som Breivik sedan skrivit i sitt manifest för att vara medansvariga för att ha triggat igång honom. Efter dödskjutningarna av soldater och judiska barn i Toulouse gjorde sig medierna beredda att dra samma visa igen. Men när det visade sig vara en fransk-algerisk gärningsman som utförde jihad i Toulouse, bytte medierna omedelbart fot, och exempelvis Aftonbladet skriver på ledarplats (här) att man inte kan skuldbelägga andra muslimer för det extremister gör.
Detta är ett djupt ohederligt sätt att agera. När terror av ena sorten utförs, då blir listan lång på dem som görs medansvariga. När terror på andra bevekelsegrunder utförs, då är ingen annan ansvarig.
Resonemanget har bara ett syfte: att tysta kritiken mot islamistiskt våld. (Lägg märke till att Aftonbladet inte nämner att jag tar avstånd från allt politiskt våld, utan försöker påstå att jag utnyttjar gärningen i poliskt syfte även om inlägget just vänder sig emot vänsterns ambition att använda viss extremism i egna syften.)
Det är så här antidemokrater resonerar. De tolererar inte andra ståndpunkter än de egna, och de som inte håller med ska svartmålas. Någon diskussion i sak är man inte intresserad av.
Som tur är, har vi betydligt smartare och mer initierade medier att konsumera än de svenska.
Daily Telegraph läxar upp (här) den franske socialistiske presidentkandidaten Francois Hollande, som när terrordåden troddes vara utförda av franska extremister, gick till angrepp på president Sarkozy för att underblåsa intolerans mot invandrare och anklagade Sarkozy för att vara medskyldig till dödsskjutningarna.
Detta uttalande får nu Hollande äta upp. Det var inte nationalistisk utan muslimsk extremism som låg bakom terrorn. Precis som Aftonbladets insinuationer mot mig, var Hollandes anklagelser mot Sarkozy totalt ogrundade. Hollandes uttalande visar hur ansvarslös vänstern är i dessa frågor när man försöker utnyttja det politiska våldet för egna intressen.
Rektorn vid Simon Wiesenthal Centret i Los Angeles, rabbinen Abraham Cooper, säger till Fox News (här):
Ja, vi måste göra allt i vår makt för att ta avstånd från rasism och diskriminering, inklusive islamofobi. Men vi har all rätt och skyldighet att kräva av muslimska ledare att de direkt konfronterar och bekämpar de som i Allahs namn rättfärdigar hat och massmord. De behöver inte se längre än till sina egna lokala ledare för att upptäcka vilka som tävlar om de ungas hjärtan och engagemang.
Exakt så. När Aftonbladet och muslimska ledare inte tar tydligt avstånd från våld och mord i islams namn – utan riktar sig mot de som kritiserar islamistiskt våld – betyder det att man indirekt ställer sig på gärningsmännens sida. Man för bort ansvarsutkrävandet från dem som står för våld, och skuldbelägger istället dem som vill föra demokratisk debatt.
Det är ett stort problem att svensk vänster inte erkänner hotet från islamistisk extremism, utan försöker förvilla och förleda samhällsdebatten till att utmåla andra som bovar.
Vänstertidningen Guardian skriver att Frankrike behöver omvärdera det islamistiska hotet (här):
Fransk säkerhetstjänst är bekymrad över att denna population [unga muslimer] är sårbar för rekrytering av radikala Salafi-organisationer. På senare år har visserligen inte det islamistiska våldet ökat – även om en hög nivå av antisemitiska attackar från främst unga muslimer har rapporterats – men ultraradikala, om än nominellt fredliga, grupper som Jamaat Tabligh har gjort signifikanta framgångar.
Likaså finns betydande oro över att en strid ström av unga franska muslimer reser till Saudiarabien och andra länder i Mellanöstern för att studera i religiösa skolor som står för en hård och intolerant version av islam.
Men dessa fakta blundar Aftonbladet och andra för. I SVT:s och TV4:s morgonsoffor i torsdags deltog endast vänsteraktörer när det stod klart att terrorn i Toulouse utförts av en islamistisk extremist. I båda samtalen fördes fokus snabbt bort från islam och över till Breivik och högerextremism.
Problematisering av det som hänt i verkligheten uteblir i svensk samhällsdebatt.
Jag skulle vilja se ett öppet samtal, som exemepelvis den franska vänstertidningen Le Monde står för (här):
Det är just målet för jihadister som Merah, att förhindra Frankrike från att vara Frankrike och Europa från att vara Europa med sin mångfald och sin tradition av tolerans.
Denna vänstertidning erkänner hotet och att islamisternas syfte är att förändra Europa. Jag delar inte tidningens åsikter om taktik och strategi, men jag känner stor respekt för att Le Monde – till skillnad från Aftonbladet och svenska medier – erkänner för sig själva och mediepubliken att islamismen är ett hot som måste bemötas på något sätt.
Diskussionsklimatet i Sverige är bedrövligt lågt, inskränkt och världsfrånvänt. Det är sorgligt att se hur fegheten och oviljan att se verkligheten som den är breder ut sig. Från borgerligt håll kniper man käft eftersom man inte vågar ta debatten med vänstern som anses inneha det moraliska övertaget. Vänstern anklagar alla som inte håller med för att vara rasister och islamofober. På det sättet lyckas man förhindra debatt i sak. Allt sjunker ner i dyngan av personpåhopp och billiga epitet. Sverige blir till en tystnadens och okunnighetens borg.
Problemet är att det inte hjälper att sticka huvudet i sanden och tro att man kan hoppa av den globala utvecklingen.
Vi som inte vill bli fördummade har, tack och lov, internationell media bara några musklick bort. Jag har här visat några exempel på de senaste dagarnas rapporter och analyser från internationella medier. De utgör vattenhål för oss som vill hänga med och inte fastna i dårarnas galna värld. Sedan får de väl kalla oss vad de vill.
(Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, tolerans, frihet, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, hot, islamofobi, rasism, integration, integrationspolitik, media, medier, mediekritik, journalistik)