När Jonas Sjöstedt idag höll sitt jungfrutal som partiledare för Vänsterpartiet framstår han som både radikal, stabil och förtroendeingivande. En mycket ovanlig kombination.
I jämförelse med övriga partiledare i oppositionen är nog Sjöstedt den som har de bästa personliga kvalifikationerna för att vara statsministerkandidat. Visst riktade han sina rallarsvingar mot de borgerliga och inte minst mot kapitalismen, men det sker på ett sätt som bygger på engagemang i politisk övertygelse snarare än som tröttsamma klichéer.
Ta bara denna passus, då han tog upp en snöstorm i december 1998:
– I Gävle föll mer än en meter snö under ett dygn. Samhället slutade fungera. Inga bilar kom fram. Skolor och arbetsplatser kunde inte öppna. Tågen slutade gå. Det blev väldigt tyst. Folk kom knappt ut ur sina hus. Man lyssnade på instruktioner på lokalradion. Folk anmälde sig snabbt frivilligt till snöskottning för att kunna nå de som behövde hjälp. I mataffärerna sinade färskvarorna snabbt, de fördelades mellan kunderna och mjölken sparades till familjer med små barn. När det behövdes som bäst höll solidariteten i samhället.
– Det enda sättet att ta sig fram var med snöskoter eller de få bandvagnarna. Men vem skulle få åka, vem behövdes mest? Man fick prioritera stenhårt. Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen.
Snyggt formulerat. Jag håller med om att de som håller vårt samhälle igång är värda högre status än de har idag.
Retoriken är medryckande. Men naturligtvis bygger den på en verklighetsuppfattning som gång på gång visat sig felaktig. Ett samhälle som vill välstånd ställer inte grupp mot grupp. Ett samhälle som vill förbättra för de minst bemedlade gör det inte genom politik för “jämlik fördelning”. Varje gång socialismen har prövats har den bara lett till värre fattigdom, särskilt för de minst bemedlade.
Man bör minnas Winston Churchills ord: “Kapitalismens inneboende last är den ojämna fördelningen av rikedom; socialismens inneboende förtjänst är den jämna fördelningen av fattigdom.”
Men Sjöstedt kan om han fortsätter i samma anda formulera ett vänteralteranativ till Alliansen som gör att den ideologiska debatten kommer igång i Sverige igen. På senare år har pragmatismen och det nedtonade politiska samtalet dominerat helt. Det är bra i ekonomiska kristider, men i längden måste vi ventilera värderingar för att kunna staka ut vägen framåt.
Sjöstedt kanske kan göra det Socialdemokratin just nu är okapabel till: ge regeringen lite tuggmotstånd.
(Andra bloggar om politik, Vänsterpartiet, Sjöstedt, ideologi, socialism, jämlikhet, Alliansen, marknadsekonomi, kapitalism, i)