SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (VI): På samma sätt som liberalen Karl Staaff gjorde Hjalmar Branting (1860-1925) sina historiska insatser innan han blev statsminister, i tre korta omgångar 1920, 1921-23 och 1924-25. Branting var avgörande för att den unga Socialdemokratin skulle välja demokratins och pragmatismens väg, istället för revolutionens.
Han blev hårt kritiserad när han ställde upp på “den borgerliga demokratin” och bildade regering, den första socialdemokratiska i Europa. Vänsterpartiet bildades 1917 som protest mot Brantings “ministersocialism”. Först nu, inför årets val, har Vänsterpartiet accepterat regeringsmakten som medel för politiken, genom samarbetet med de rödgröna. Därmed har skälet till uppdelningen S och V egentligen försvunnit.
I en intressant kortbiografi i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers) har historikern Lars Ilshammar försökt se bakom myten Branting, “hövdingen” kallad.
Att Hjalmar Branting, professorsson med adliga rötter och gott om pengar, kunde bli en så oomstridd och självklar ledare för arbetarrörelsen förklarar Ilshammar med att Branting helt enkelt var först. Redan under studenttiden i Uppsala (Branting lämnade universitetet efter åtta år utan exemen) prenumererade han den tyska socialdemokratins tidning “Neue Zeit”, långt innan någon i Sverige kallade sig socialdemokrat.
En 22-årig Branting sökte 1882 upp den tyska socialdemokratins ledande ideolog Eduard Bernstein i Zürich, som imponerades av den unge svensken. Bernstein uppmanade Branting att akta sig för de anarkistiska och våldsamma tendenser som fanns kring de socialistiska idéerna. Branting träffade många av den tidens främsta socialistiska tänkare, och Ilshammar menar att han kände störst närhet till den franske socialistledaren Jean Jaurés.
När arbetarrörelsen växte fram i Sverige och partiet bildades 1889, fanns ingen som hade bättre insikter och kontakter än Hjalmar Branting. Men han utmanades för sin pragmatism. Först av August Palm. Innan partiet blev mittpunkten utgjorde tidningar och tidskrifter den centrala arenan. Den som var redaktör för den ledande vänstertidningen var också i praktiken partiledare. Branting startade 1885 tidskriften “Tiden”.
Men August Palm avvisade “taktiskt samarbete med progressiva borgerliga krafter” och startade “Social-Demokraten”. Konkurrensen var hård och Ilshammar talar om “öppet krig” mellan socialdemokratiska fraktioner. Men snart började “sansade hjärnor i båda lägren” förstå att man måste hålla ihop. Tiden lades ned, och Branting blev redaktör på Social-Demokraten. Även om August Palms tidning blev den mest framgångsrika, blev han marginaliserad efter samgåendet. Agitation snarare än ledarskap var hans styrka. En ledargestalt var däremot Branting.
I svenska skolan brukar ju barnen undervisas om att Socialdemokratin införde demokrati i Sverige, vilket är en lögn. Demokrati var en kontroversiell idé inom Socialdemokratin under lång tid.
Brantings kamp mot att i socialismens namn använda våld och revolution fortsatte långt in på 1900-talet, ja, ända fram till 1917 då parlamentarismen segrat genom att liberalen Nils Edén bildade regering med Branting som finansminister. Det var det året Vänsterpartiets föregångare bröt sig ut och bildade eget, för att kunna fortsätta kräva revloution istället för demokrati.
Kampen om demokrati och parlamentarism fördes av liberalen Karl Staaff. Branting var fullt upptagen med att hålla våldkraven i schack inom den socialdemokratiska rörelsen. På partikongressen 1891 sa Hinke Bergegren, en färgstarke medarbetaren i Social-Demokraten (alltså underställd Branting på redaktionen):
— Nej, låt oss […] lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi blir mogna för hvilket våld som helst.
Branting fick kämpa hårt för att få kongressen att ta avstånd från “sådana agitatorer som upphetsa massorna mot enskilda”.
Terrorism diskuterades alltså på allvar inom Socialdemokratin, som en till demokratin alternativ metod att nå makten.
Och på våren 1906 stod partiet som värd för en hemlig “föreningskongress” med olika fraktioner av den ryska Socialdemokratin. En delegat som svensk polis bevakade var en orakad georgier som blev känd under sitt täcknamn: Stalin. Branting höll välkomsttalet.
Man kan alltså hävda att Brantings stora insats var att hålla politiskt våld och terrorism borta från svenskt politiskt liv. Därmed kunde liberalerna nå framgångar mot kungamakten i sin kamp för allmän rösträtt och parlamentarism. På det sättet medverkade Branting – men inte hela Socialdemokratin – till demokratiseringen.
Som bloggen berättat, hade Branting på äldre dar, under sina många internationella uppdrag i exempelvis Nationernas Förbund, stort utbyte av diskussioner med sin gamle antagonist Ernst Trygger, högerledare i första kammaren.
Jag har läst en del om Branting och har varje gång svårt att greppa den pondus han måste haft. Ilshammars analys är intressant: För alla som ville socialismen hade Branting alltid funnits, legat före och kunnat mest. Är det inte så att vi ska tillskriva den gamla svenska traditionen av meritokrati en hel del av Brantings framgångar? Trots att han kom ur “fel” klass, kunde han leda arbetarrörelsen på allas vetskap om att ingen visste mer än han.
Köp boxen: Adlibris. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, liberalism, Hjalmar Branting, opposition, regering)