SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (III): Han tackade först nej, när kung Gustav V ville se honom som statsminister sedan liberalen Karl Staaff störtats genom kungens borggårdstal under bondetåget i februari 1914. Hjalmar Hammarskjöld hade blivit professor vid 28 års ålder och var nu av världens främsta jurister, expert på folkrätten. Han hade heller ingen positiv erfarenhet av sitt inhopp som justitieminister 1901-02.
Han övertalades av moderata högermän att ta över tillfälligt inför kommande riksdagsval. När han tillträtt sköts skotten i Sarajevo som inledde första världskriget, och alla ansåg att Hammarskjöld var rätt man på rätt plats, med sina breda internationella erfarenheter.
I den korta och intressanta biografin om Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) i Sveriges statsministrar under 100 år skriver Mats Svegfors om hur dåtidens maktkamp handlade om mer än demokrati.
Även om Hammarskjöld var en moderat konservativ såg han sig som försvarare av konstitutionens maktdelning. Alltså att den verkställande makten (kungen och dennes regering) skulle stå oberoende av den lagstiftande makten (riksdagen). Det är en aspekt som kommit bort i den gängse beskrivningen av denna tid, som oftast beskrivs som en kamp mellan dem som var för och emot demokrati. Det handlade också om den maktdelning som fanns i 1809 års regeringsform verkligen skulle upphöra, vilket skulle bli följden om parlamentarism infördes.
Under första världskriget upprätthöll Hammarskjöld en strikt neutralitet, som med tiden kom att betraktas som tyskvänlig. Detta paradoxalt nog som en följd av att ententen (främst Storbritannien och Frankrike) allt tydligare framstod som troliga vinnare av kriget. Att då motsätta sig ententens krav, vilket innebar blockad av svensk import av livsviktiga varor, ansågs vara resultat av tyskvänlighet även om det objektivt sett inte var det. Varubristen innebar att statsministern kom att kallas “Hungerskjöld”.
Slitningarna i regeringen ökade, eftersom utrikesminister KA Wallenberg ville gå ententens krav tillmötes. Formellt lämnade Hammarskjöld in sin avskedsansökan när riksdagen prutat på regeringens försvarsbudget, men mycket talar för att allt fler krafter ville se en mot segermakterna mer tillmötesgående politik. Att Hammarskjöld efterträddes av en annan högerregering är en indikation på detta.
Men Hammarskjöld hade, trots smeknamnet vänstern givit honom, stort folkligt stöd när han avgick. Mer än 600.000 människor undertecknade en hyllningsadress som uppmanade honom att sitta kvar.
Hammarskjöld föddes utanför Vimmerby i Småland, son i godsägarfamilj. Hjalmar och Agnes Hammarskjöld fick fem barn, den yngste döptes till Dag. Han skulle några årtionden senare bli Förenta Nationernas mest färgstarka generalsekreterare.
Man kan inte låta bli att förundra sig över hur annorlunda politiken var för 100 år sedan. En man men den bakgrunden skulle idag aldrig någonsin bli kallad till statsminister. På ett sätt är det synd. Hammarskjöld valde på grund av sin kompetens och breda erfarenhet, utöver att han tillhörde den maktbärande klassen. Det förstnämnda gillar jag lika starkt som jag ogillar det senare.
Men måste en klasslös politik göra avkall på kompetens och erfarenhet? Jag tycker inte det.
Köp boxen: Bokia. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, liberalism, Hjalmar Hammarskjöld, opposition, regering)