Läsare har riktat kritik mot påstående citerat här i bloggen om att antalet anställda i privat sektor är oförändrat i Sverige sedan 1950.
Men så illa är det. Även om antalet privatanställda ökat något under 00-talet, finns det inte fler anställda i privat näringsliv nu än 1950 — trots att vi blivit två miljoner fler i landet.
Andelen privatanställda har alltså sjunkit sedan 1950.
Skälet till att frågan kommit upp är förtjänstfull analys av Ratio, som rensat bort de som kallats privatanställda, men som arbetar i bolag som ägs av det offentliga. Sådana bolag är inte att betrakta som privata och ska givetvis inte räknas hit.
Nils Karlson, vd i Ratio, har i Dagens Industri publicerat debattartikel med en figur som visar utvecklingen av antalet anställda:
Netto har inga jobb tillkommit i privat sektor. Däremot har den offentliga sektorn vuxit starkt de senaste 60 åren. Dessutom är antalet pensionärer och personer i utanförskap många fler än förr. Mer utförligt beskrivs detta i tidskriften Ekonomisk Debatt av Carl Magnus Bjuggren och Dan Johansson vid Ratio, Privat och offentlig sysselsättning i Sverige 1950-2005.
Inom parentes: jag tycker de är för snälla i sin figur. Istället för antal anställda skulle jag ha räknat på privatanställda som andel av sysselsättningen. Då hade vi tydligare sett hur privatanställda minskat i betydelse.
I Ratios senaste nyhetsbrev skriver Nils Karlson:
Denna situation är långsiktigt ohållbar, men har egentligen ingenting med den pågående krisen att göra. Däremot förstärker krisen behovet av reformer. När svensk industriproduktion minskar med trettio procent och hela sektorer riskerar att slås ut ställs naturligtvis den grundläggande frågan på sin spets: Hur ska Sverige lyckas bejaka de förändringar som behövs för att vi ska få fler jobb i växande företag?
Frågan har diskuterats av Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström i Dagens Nyheter, De svenska politikerna saknar strategi för jobben. Näringslivet kritiserar den borgerliga regeringen för att inte ta tag i denna utveckling med allt mindre andel i privat sysselsättning.
Här får alltså Alliansen kritik av sina vänner, vilket är intressant.
Ett lika intressant brott mot blockpolitiken sker i Göteborgs-Posten där förre SSU-ordföranden Niklas Nordström understryker det privata ägandets betydelse för välståndet, Ägande viktigt för Sverige:
Det är ett känt faktum att få svenska företag vuxit sig riktigt stora de senaste årtiondena. Många försvinner på vägen uppköpta av globala utlandsägda aktörer. Jag tror det handlar mycket om frånvaron av tydliga och starka ägare som har möjlighet och kraft att utveckla företagen i Sverige. Än värre är att vi de senaste 50 åren inte haft någon tillväxt av jobb i privat sektor. Trots att vi alla vet betydelsen av dessa för att finansiera välfärden.
Därför vill jag att vår riksdag och regering tar itu med en politik som på riktigt kan ge oss bättre förutsättningar att utveckla företag med ägare i Sverige. […] Att återinföra förmögenhetsskatten är inte rätt väg.
Nordström vänder sig mot sina vänner på vänstersidan.
Den kris för den privata sysselsättningen som Ratio blottlagt borde diskuteras utan skygglappar, så som Urban Bäckström och Niklas Nordström gjort de senaste veckorna.
Sverige måste få igång nya företag och tillströmning av riskvilligt kapital. Den ekonomiska politikens effekter på privatpersoners incitament att starta och expandera företag bör tas upp till diskussion. Men det kräver insikt i företagandets villkor. Om vad entreprenörskap faktiskt är. Här har Alliansen något att bita i. Om man verkligen vill minska utanförskapet kommer man inte förbi dessa frågor.
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, arbetsrätt, arbetsrätten, arbete, arbetslinjen, regler, regelförenklingar, byråkrati, utanförskap, välfärd, tillväxt)