I Sverige sätter vi sällan Europa och EU i sitt globala sammanhang, utan ägnar oss (om alls) åt navelskåderi i unionens interna politik. Men vill man förstå Europa och vår kontinents roll i en starkt föränderlig värld måste man ställa sig utanför unionen och se den som en spelare i världspolitiken. Enbart amerikaner och britter tycks besitta den analytiska förmåga som är så central när vi nu ska hantera Grekland och den större statsskuldskrisen.
Brittiske journalisten Clive Crook, redaktör på The Atlantic, ger en lysande analys i Europe’s Missing Foundations. Han vänder sig mot dem som anklagar europas politiker för att vara alltför glanslösa och svaga i sitt ledarskap:
Jag vill hävda att Europa hamnat i denna soppa på grund av dess ledarskikt varit alltför glansfullt alldeles för länge. […] Den politiska krisen har inte försvagat unionens struktur [däremot har] den politiska och ekonomiska krisen visat hur svag strukturen var redan från början.
Historien och vanligt sunt förnuft dikterar att unionen kunde gjorts bred och grund (en frihandelszon byggd på avreglering) eller smal och djup (allt närmare politisk gemenskap mellan länder som vill underordna sig Bryssel). Av dessa två alternativ har jag alltid ansett det förstnämna vara bättre. Men arkitekterna hade inte hjärna nog att välja ett av alternativen. De erkände inga gränser för sina ambitioner. De satte igång att skapa en union som var både bred och djup. […] Vilket vansinne.
Han replikerar på artikel av amerikanske diplomaten Richard Haass, chef på tankesmedjan Council on Foreign Relations och tidigare medarbetare hos Colin Powell, som i Financial Times skriver att Europa saknar ledarskap, Goodbye to Europe as a high-ranking power:
Medan Europa stod i centrum av den internationella arenan under större delen av 1900-talet, bland annat som en följd av två världskrig, har man nu i huvudsak i fred. De fransk-tyska motsättningarna har ersatts av en bred integration av kontinenten inom Europeiska Unionen, med Frankrike och Tyskland i dess kärna. Europa är i stort helt och fritt. Vad som händer inom unionen kommer inte att forma 2000-talet. Europas förlorade betydelse speglas i dess misslyckande. […]
Kombinationen av strukturella ekonomiska brister, politisk lokalpatriotism och militär begränsning kommer att förstärka utvecklingen [där USA och Europa glider isär]. Ett svagt Europa kommer att ha en mindre roll att spela.
Clive Crook menar ju tvärtom att Europas svaghet beror på att ledarskapet försökt spela en för stor roll och tagit sig vatten över huvudet. Man har inte prioriterat. Vilket jag instämmer i.
Crook vänder sig också mot artikel av landsmannen Gideon Rachman, utrikespolitisk kommentator på Financial Times, Europe is unprepared for austerity, som menar att Europa borde spela en roll som kulturbärare.
Problemet är, menar Crook, att EU:s arkitekter tvärtom vill sträva efter en stark militär roll, man vill skapa en ekonomisk supermakt och nöjer sig inte med att bli världsledande i kultur- och livsstilsfrågor.
Och denna ändlösa ambition kan belysas med artikel av amerikanske ekonomiprofessorn vid Berkeley Barry Eichengreen i artikeln Europe’s Historic Gamble, som idag finns översatt i Dagens Nyheter (dock ej online). Han vill gå vidare med ännu mer av det som gått snett:
Som Europakommissionen har föreslagit kommer den förstärkta pakten att införa stramare budgetgränser och särregler upphävs. Regeringarna blir tvungna att låta kommissionen granska deras budgetplaner i förväg.
Men Eichengreen talar inte om vad denna starkare stabilitetspakt kräver — demokrati och folkens möjlighet att utkräva ansvar av makthavarna i Bryssel. Hans resonemang haltar, och han väljer inte något av Clive Crooks två strategier.
Detta är grundproblemet för unionen. Man talar inte om maktbalans, om ansvarsutkrävande, om folkens rätt att avgöra inriktningen på projektet. Allt ska ske över huvudet på medborgarna. Så kan vi inte ha det.
Ett nytt fördrag borde ha en starkare stabiliseringspakt, men bara de länder som missköter sig ska stå under tvångsförvaltning. Och det av en kommission som leds och utses av en europeisk president som är folkvald. Utan demokratisk förvaltning kan inget europeiskt land gå med på starkare stabilitetspakt. Det skulle innebära att demokratin ersätts av byråkratvälde.
Europas arkitekter måste tänka om.
(Andra intressanta bloggar om politik, statsskuldskris, finanskris, Grekland, Europa, EMU, euro, stabilitetspakt, EU, EU, politik, Tyskland, tillväxt,ekonomi, budgetunderskott, statsskuld)