I Newsweek tar den välkände kolumnisten Robert Samuelson upp en aspekt som länge stört mig i amerikansk politik, den hämningslösa populismen i både demokraterna och republikanerna, Politics as Make-Believe:
Politiker, oavsett politisk färg, säger saker som är korkade, missvisande eller ohållbara och tror (eller låtsas) att detta är detsamma som är önskvärt, ärligt och realistiskt. Glappet mellan politikens språk och nationens verkliga problem växer.
Samuelson pekar på att demokraterna föreslår nya kostnadskrävande reformer och nöjer sig med att föreslå finansiering av dessa, men lämnar finansieringen av redan stora budgetunderskottet oåtgärdade. Republikanerna föreslår samtidigt skattesänkningar utan att lämna förslag på vilka offentliga kostnader som ska reduceras. Han summerar:
Denna populism formar allt tydligare den politiska processen. Om detta beror på kabelteve och internet, som belönar hård polemik och extrem partiskhet, eller på den knivskarpa konkurrensen mellan de två stora partierna eller något annat är svårt att säga. Men glappet mellan politiken och den verkliga världen är skadlig. Förslag och löften formas mer efter PR-syften än efter kapaciteten att faktiskt lösa samhällsproblem.
Resultatet är en paradox. Detta fokus på valkampanj försöker höja politikers popularitet. Men resultatet blir det motsatta. Hård partisk retorik skapar överdrivna förväntningar om vad staten kan göra. Folk utefter hela den politiska skalan blir konsekvent och återkommande dissillusionerade. Eftersom verkliga problem biter — och folk ser det — eroderar politikernas förtroende.
Ja, någonstans brister det i kontakten mellan PR och saklig politik. Jag tror det beror på att politik alltmer blivit en permanent valrörelse. Detta beror på de ständigt närvarande medierna, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. För bara några år sedan var medienärvaron betydligt mindre i politiken.
Då fick politiker tid att regera i form av att fatta beslut om lagar och budgetar. Den tiden behöver man nu använda för att nå ut till folket.
Vi såg det i höstas, då den svenska regeringens ministrar var upptagna med att leda EU eftersom Sverige var EU:s ordförandeland. När ministrarna fanns i Bryssel, föll regeringens opinionssiffror som stenar. Först när Fredrik Reinfeldt och de andra återvände till svensk politik efter jul och nyår, började man återhämta sina oppinionssiffror.
Nu tror jag inte medierna är problemet. De är nästan som demokratins blodomlopp. Ökad öppenhet och större krav på politiska makthavare är inget fel. Tvärtom.
Däremot har politiken inte lärt sig att hantera denna allt mer närvarande mediedimension i politiken. Man har blivit mediernas slavar, snarare än använda mederina för att nå ut med det man åstadkommer. Politiker reagerar snarare än agerar.
Här måste man lära sig att agera ansvarsfullt inför full insyn. Man måste föreslå nedskärningar, besparingar och andra icke-populära beslut, trots att mediebevakningen på kort sikt beskriver detta som dåliga nyheter.
(Andra intressanta bloggar om USA, ekonomi, Vita huset, USA-valet, politik, medier, Barack Obama, republikanerna, demokraterna)