En lärorik dag i Bergslagen, på Engelsbergs bruk. Ax:son Johnsons stiftelse ordnade seminarium om ett av vår tids mest känsliga ämne — om hur missnöje i valmanskåren kan rita om den politiska kartan och vilken roll medierna har i att bevaka skeendet.
Nya partier är i och för sig inte nytt. I landets kommunfullmäktige finns 127 lokala partier. Professor Lars Nord berättade om de studier som gjorts av hur dessa lokala partier har bevakats i lokal medier. Det handlar ofta om protester eller motstånd mot föreslagna åtgärder. Det finns inget mönster i hur medierna bevakat partierna. Ibland har de fått gynnsam mediebevakning, men ofta har de negligerats.
Historikern Heléne Lööw gav en bakgrund i hur missnöjes- och främlingsfientliga partier vuxit fram och hur de bemötts. Medierna har ofta använt en taktik där man anklagar aktiva i dessa partier för att vara kriminella, snarare än att granska deras argument. Det har spätt på martyrskapet.
Politiske chefredaktören PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet, sa att “medan de andra partierna håller seminarium om sociala medier, utnyttjar Sverigedemokraterna dem för fullt”. Också andra medierepresentanter tog upp hur aktiva Sverigedemokraterna är på nätet, i kommentarfält och via mejl.
För mig blev det efterhand en alltför stort fokus på Sverigedemokraterna och hur de taktiskt kan eller bör hanteras i medierna. Det är fel utgångspunkt menar jag, och förklarar det SVT:s vd Eva Hamilton beskrev som konspirationsteorier om att medierna tystar viktiga debatter.
Nya partier är symptom på att de gamla partierna inte diskuterar det som upptar valmanskårens intresse. Det är den bakomliggande opinionen till att nya partier växer som är intressant att kartlägga och söka förklaringar till.
Därför var det bra att ekonomen Kjell A. Nordström fick avrunda seminariet och lyfta fram det han menar kan vara förklaringar till att människor upplever osäkerhet om sin framtid och därför blir oroliga och rädda. Nordström menar att ekonomin blivit så globaliserad att människors bild av samhällets trygghet har rämnat. Därför finns en längtan tillbaka till det nationella, till det trygga och lokala.
Men nostalgi uppstår i brist på konstruktiva berättelser om framtiden. Sverige förändrades kraftigt under 1900-talet, då bondesamhället blev industrisamhälle. Det skedde utan missnöje. Varför? Därför att det fanns en berättelse som gav människor trygghet i förändringen — folkhemmet. Detta i grunden konservativa perspektiv — familjen är ju metaforen — användes av socialdemokraten Per Albin Hansson för att förklara förändringarnas motiv: ökat välstånd och utvidga trygghet.
När svenska folket förstod varför förändringarna skedde, accepterade man dem.
Den globaliserade ekonomin behöver förklaras, liksom att alternativet — stängda gränser — har ett högt pris i form av fallande välstånd. Och framför allt behövs, som jag ser det, en ny berättelse om hur vi ska tolka den större gemenskap som samhället utgör. Vad är det som håller oss samman när staten inte längre kan bestämma allt?
Genom konstruktiva diskussioner kan missnöjet som växer fram mötas med respekt. Men tyvärr är frågorna redan så kontroversiella att många redan grävt ner sig i skyttegravarna och låst sina fiendebilder. Utrymmet för öppna samtal är få. Att så är fallet, är en orsak till att missnöjesyttringarna växer.
Därför uppskattade jag den här dagen uppe i Bergslagen där snön låg djup och gnistrande vit i den svaga vintersolen.
(Andra intressanta bloggar om politik, missnöje, partier, val 2010)