Under min Washingtonresa reflekterade jag över hur stor mental skillnad det är på vänster och höger i USA. Medan vänsterndebattör präglades av hånfullhet och förakt för motståndare, visade högerdebattörerna generositet genom att dels ta motståndarnas argument på allvar, dels genom att skämta om sig själva snarare än om motståndarna.
I Svenska Dagbladet skriver Roland Poirier Martinsson på samma tema om det svenska debattklimatet, Vänstern vet inte vad samtal är
Jag vill nu påstå att svensk debatt befinner sig mycket långt ifrån Habermas ideal. Ledstjärnan tycks vara käbblet medan det goda samtalet bleknar i fjärran. Och skulden ligger hos vänstern. […]
Betrakta reaktionerna på KD:s nya riktning. Med parallellerna till nazistpartiet i Tyskland på 1930-talet som lågvattenmärke har bemötandet nästan uteslutande präglats av en flykt bort från den diskussion om demokratins väsen som Göran Hägglund faktiskt försökt föra. Eller ta vänsterns reaktioner på Thomas Idergards ifrågasättande av hur kommunerna fördelar sina resurser. Andra exempel på hånet som metod och fördumningen som strategi är Michael Moores film om kapitalism (och vänsterns reaktioner på den) och Donald Boströms artikel med påståenden om den israeliska arméns organskörd (och vänsterns reaktioner på den).
Själv skrev jag i höstas om hur kvinnor som väljer familjen före karriären drabbas av samhällets attityder. Reaktion: jag hånades för att anse att kvinnor bör vara hemma och att kvinnan är mannens ägodel. Långt från vad jag hade skrivit.
Martinsson frågar hur det står till med självförtroendet hos vänstern, och att de borde tänka på att den som har rätt tjänar på ett lugnt och sansat samtal där argumentens tyngd får dominera.
Men det är just därför vänstern är skränig, hånfull och inte vill att någon ska få tala till punkt. På något sätt vet de att de då skulle förlora debatten. Därför gör de diskussioner till teaterföreställningar där de hoppas kunna dominera med starkt uppskruvade temperament.
Jag vill snarare sätta mitt hopp till den svenska allmänheten. Folk borde mer tänka på varför debattörer i politiska debatter uppträder som de gör. De som vill dominera, de som är mest indignerade, de som öser mest personliga påhopp på motståndarna — har de egentligen något alls att säga i sak?
Jag hoppas att den svenska väljarkåren funderar över innebörden av de argument som framförs, inte låter sig påverkas av i vilket tonläge de framförs.
Vänstern har sedan 1968 försökt kontrollera debatten genom att teatraliskt dominera ljud- och bildintrycken hos publiken. På det sättet har man kunnat dölja svagheten i vänsterns argument.
Måtte vi ha kommit så långt i evolutionen att människor med rösträtt i riksdagsval kan skilja på tunga argument och ihåligt skådespel.
(Andra intressanta bloggar om politik, debatt, vänstern, alliansen, regeringen,
Val 2010, temperament, skådespel, samtal, diskussion)