Det är intressant att läsa statsvetaren Stig-Björn Ljunggren analysera det amerikanska presidentvalet i SVT Opinion,
Stig-Björn Ljunggren: Mina argument för McCain:
John McCain kan framstå som en “mittenkandidat”. Han har nämligen lyckats med konststycket att bygga en mellanposition i politiken och kan därmed fånga upp oberoende väljare som uppfattar honom som en “alternativ” republikan till de fundamentalistiska tokstollarna i partiet. Han kan dessutom vara attraktiv för en del demokrater.
På samma sätt kan förvisso också Obama ses som en kandidat med bred popularitet, medan Clinton anses mer kontroversiell. Men McCain har en längre historia som framstående politiker med stark självständighet.
Just detta har de senaste dagarna börjat diskuteras i USA i takt med att granskningen av Barack Obama börjat. Obama har ju talat om att ena landet bortom partisplittring och tjafs. Men när har Obama tagit enande initiativ i senaten? Aldrig!
När John McCain satte sin karriär på spel för att hitta en partiöverskridande lösning på hur domarutnämningar skulle hanteras, och fick med sig sju demokratiska senatorer på en hantering som gav resultat, vägrade Obama att delta. Han har avstått från alla partiöverskridande aktiviteter och röstat så mycket vänster man kan.
Obama är inte mer av samlande kraft i USA än vad Lars Ohly är i Sverige.
Detta har Obama dolt i sina färgstarka och retoriskt skickliga tal. Men nu börjar sanningen sippra fram genom de hittills i Obama blixtförälskade medierna. På punkt efter punkt visar sig Obamas tal vara luft, tom retorik utan grund. Frågan är om demokratiska partiet ska upptäcka det innan det är försent och man givit honom nomineringen. Eller om Hillary Clinton i sista stund vänder partiet i hennes riktning. (Andra intressanta bloggar om USA, McCain, Obama, Clinton)