Georg Carl von Döbeln (1758-1820) är en av de mest färgstarka krigshjältarna i Sverige och Finland. Hans insatser under Finska kriget tillhör de mest omskrivna genom Runebergs “Fänrik Ståls sägner”. Under andra världskriget spelade SF in biofilmen “Döbeln” med Edvin Adolphson i huvudrollen och manus av Sven Stolpe. Också i Finland har von Döbeln lyfts fram som förebild under kris- och krigstider. Varför?
Han var en handlingskraftig äventyrare, en skicklig officer som aldrig förlorade ett slag han ledde. Och framför allt: han var mer lojal mot sina soldater och civilbefolkningen än sina befäl.
Flera gånger bröt han mot order och delade ut livsmedel och kläder ur militära förråd till soldater och civila som frös och svalt under Finska kriget 1808-09. Nye kungen Karl XIII räddade honom flera gånger från krigsrätt, med orden “han gör mer för min popularitet än någon annan”.
Döbeln var uppkäftig, slug och full i fan. Han lurade ryske tsarens generaler att han kunde sluta fred, sedan Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp (en kupp han inte deltog i, men han insåg snabbt att han kunde utnyttja förvirringen som statskuppen innebar mot ryssarna. När andra befäl blev handlingsförlamade, agerade Döbeln och fick ryssarna att avbryta offensiven på Åland och lämna Umeå i mars 1809).
När Döbeln såg att soldater deserterade från fronten under ett slag, skickade han befäl bakom linjerna med order att leda dem tillbaka till fronten via en väg som ryssarna spanade på. Så kunde Döbeln förvandla en svaghet, flyende soldater, till en styrka — fienden trodde att det var nyanlända förstärkningar.
Döbelns folkliga popularitet blev inte mindre av att han var avskydd av Gustav III och etablissemanget. Trots att svenska krigslyckan lyste med sin frånvaro, var Döbeln alltid på offensiven och försökte förbättra situationen. Han hade varit officer i franska armén, bland annat deltagit i slag i Indien, och var alltså en erfaren man. Han hade senare, under rekognoseringar då han ritade kartor, träffat en ung officer vid namn Napoleon Bonaparte.
von Döbeln blev 1789, under Gustav III:s krig mot Ryssland, skjuten i huvudet vid slaget vid Porrassalmi. Han överlevde operation som skapade ett 4 kvadratcentimeter stort hål i pannan. Ett hål som han i resten av sitt liv fick skydda genom att varje morgon täcka med ett rentvättat svart band. Det blev därför hans signum.
I september 1809 hade Sverige ingått fred med Ryssland, Danmark, Frankrike. Priset var mycket högt: Sverige förlorade sin östra rikshalva, Finland och Åland. Men det verkliga skiljandet blev för allmänheten påtagligt först när general von Döbeln tog avsked av de finska soldaterna.
På Umeå torg den 8 oktober för exakt 200 år sedan avtackade von Döbeln de finska trupperna för deras insatser innan de vände hem för att bli en del av det tsarryska kejsardömet. I ett gripande och känslofyllt tal hyllade han soldaternas mod och beklagade separationen. Så här sa han:
Soldater!
Jag har samlat armén att tillkännagifva, det en preliminär fredsafhandling den 17 September blifvit gjord emellan Svenska och Ryska makten. Denna fredstidning slutar ett förhärjande krigs alla olyckor. Den bör visserligen vara ett gladt budskap, helst Sveriges uttömda källor icke tillåta fortsättning af en strid, börjad af politiskt misstag och som i tvenne hela år aftynat alla dess krafter. Men Finland frångår Sverige – riksgränsen är Torneå elf.
Finnar!
Vid denna fred förloras tredjedelen af svenska kronans område; Sverige förlorar den stolta finska nationen, sitt kraftigaste stöd. Ej nog härmed, svenska armén förlorar kärnan och betydligaste delen af dess krigsmakt. Moderlandet är krossadt, försänkt i sorg och saknad öfver oersättliga uppoffringar, men den visa allmakten har beslutat våra öden, de måste mottagas med tålamod, med undergifvenhet.
Soldater! Kamrater! Bröder!
Ni, som under det nyss slutade krig med så mycken trohet och mandom, trots fiendtliga härens talrikhet, med vapnens sinliga styrka vid Siikajoki, Revolaks, Pulkila, Lappo, Kauhajoki, Alavo, Lappfjärd, Etseri, Nummijärvi, Jutas och Idensalmi besegrat fiende; Ni, som på egen hand återtogen halfva Finland, Ni, som slutligen öfvermannades att öfverlemna finska gränsen, I hafven sedermera med ståndaktighet stridt för moderlandets svenska jord.
I, härvarande!
ären dyrbara qvarlefvor af den stolta finska nation och dess tappra krigsfolk. Det är till eder jag bör och jag skall, med upprördt hjerta, förkunna konungens, riksens ständers, svenska folkets, svenska arméns, mina medbröders, min egen — det är allas uppriktiga tacksamhet […]
Tiden förändrar allt; men det försäkrar jag, och I skolen sjelfve finna det, att krigsmannasamband, knutet vid strid, faror, blod och död, upplöses aldrig. Således aren I och vi förvissade om hvarandras kärlek; krigsmannabroderskapet räcker lefnadens tid […]
Ni, svenska trupper!
som vid detta sorgbundna tillfälle aren närvarande, våren lefvande vittnen till svenska moderlandets oinskränkta tacksamhet. Svenskar! Våren stolta att hafva sett dessa finska qvarlefvor! […]
Ack, Ni finnar!
när ni återkommen till fosterbygden, så framfören svenska folkets tacksamhet till eder nation! Veten, att I återvänden med utslitna kläder, afstympade eller genomskjutna lemmar; men I medfören en rättskaffens krigsmannasjals synbara prydnad.
Fiender till svenska moderlandet kunnen I aldrig blifva; derom är jag förvissad; men förblifven i alla tider dess vänner! Skulle det nya herraväldets makt hindra er önskan och er viljas utöfning, så låt med hjertats och längd, och den tacksamhet, jag er förkunnat och nu förkunnar, har med detta vårt samband en oupplöslig förening.
Finnar! Bröder!
kunde mina ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma och hvarje droppe försäkra eder om min vördnad, min vänskap!
Så rakt, så uppriktigt. Att kunna visa tacksamhet är något vi idag blivit alltför fisförnäma för att göra, är min reflektion. Men det Döbeln här gör är att lyfta människor som aldrig hört talas om posttraumatisk stress. När han ger uppoffringarna mening, visar beundran och sätter skeendet i ett sammanhang, blir svårigheterna lättare att bära. Det är jag övertygad om att det gäller i lika hög grad idag som då, även om uppoffringarna för de flesta är mindre nu.
Efter Finska kriget fortsatte Döbeln sin gärning. I Napoleonkriget 1812-13 bröt han åter mot order och undsatte Hamburg på eget initiativ. Men denna gång var det brott mot order från kronprins Karl Johan (den förre franske marskalken), och Döbeln dömdes till döden.
Han benådades efter ett år på Waxholms fästning, och blev sedan ordförande i den krigshovrätt som dömt honom till döden. Ännu en paradox i Döbelns liv. Alla dessa vändningar, alla äventyr, och att Döbeln alltid kom ner på fötterna, gjorde honom till en livs levande hjälte.
Se mer: Bildgalleri finska kriget, Georg Carl von Döbeln : en biografi (Themis, 2009) av Bengt Kummel, Stormvindar – en bok om ödesåret 1809 (Riksarkivet, 2009), Så fick ”Hjälten från Juutas” sin bindel, Ett långt farväl, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska Familjejournalen, Finska kriget 1808-09 (Bonniers, 1898) av Carl Otto Nordensvan, Berättelser ur svenska historien, nionde/tionde bandet, Svenskt biografiskt lexikon (1906), General von Döbeln.
I riksdagen sa Svenska Akademins ständige sekreterare om Döbeln i tal om 1809:
Den svensk-finska arméns ledande gestalter blev i alla fall levande för oss. Som yngling stannade jag ibland vid general von Döbelns gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm och läste de exotiska finländska ortnamn som angav skådeplatserna för hans “hjeltemod vid fäderneslandets försvar” – Porosalmi, Sikajoki, Nykarleby, Lappo, Jutas. Jag undrar om någon gör det längre.
Se också: Märkesåret 1809.
(Andra intressanta bloggar om historia, krig, kultur, samhälle, Döbeln, svensk historia, militärhistoria, krigshistoria, 1809, Sverige, Finland, Ryssland, Frankrike, frihet)