Jag älskar historia som kopplas till enskilda personers bedrifter. Marxismens historiematerialism, där enskilda inte anses ha någon betydelse, är bullshit. Visst utvecklas samhället dynamiskt genom tillämpning av ny teknik och människans förmåga att utöka förståelsen av livet och samhället. Men i avgörande och dramatiska ögonblick hänger utvecklingen inte sällan på enskilda personers mod, värderingar och djupa insikter.
I Sverige är det inte fint att lära, diskutera och, ja, njuta av studier i civilkurage och ledarskap. Tack och lov är det inte så i Amerika. Där översvämmas bokmarknaden av ständigt nya verk om historiens viktiga personligheter och den verklighet de tämjde till framtidens fromma.
Böckerna om vissa gestalter är så många att det är svårt att finna några nya fakta. Om landsfadern George Washington finns knappast något som inte är belyst. Då gäller det att finna nya perspektiv.
Det gäller John Ferling som i sin bok “The Ascent of George Washington” (Bloomsbury) valt den högst moderna, antiamerikanska utgångspunkten, att misstänkliggöra Washington och se allt han gör ur ett negativt, anklagande perspektiv. 68-vänstern flyttad till 1700-talet.
Boken recenseras av förre Reagan-medarbetaren Aram Bakshian i Wall Street Journal, Cherry Tree? Let’s Negotiate:
På det hela taget är Ferlings författarskap välskrivet och initierat, och om han förminskar den mytomspunne Washington så bygger han upp den pragmatiske Washington som “en högst politisk person, en av de allra bästa politikerna i amerikansk historia. George Washington var en så skicklig politiker att han under mer än två århundraden är ensam om att ha lyckats övertyga andra om att han inte var politiker.” […]
George Washington var så långt ifrån en naiv idealist man kunde vara: en skicklig, praktisk och bestämd ledare. Han drevs av ambition, ja, men en ambition att förtjäna ära och berömmelse genom hedervärda bedrifter. Ibland är det svårt att veta om författaren gillar eller ogillar den sortens hedervärda ambitioner […]
Washington var, skriver han, det folk ibland beskriver som född till ledare, men “i verkligheten var Washington inte född till det. Han tog tillvara det naturen gav honom” — en robust intelligens, en stark vilja och en dominerande fysisk närvaro — “och genom observation, självkritiska ögon, eftertanke, uthållighet och hårt arbete nådde han en punkt där andra såg honom som en potentiell ledare.” En klar bedrift av en mindre bemedlad, icke berest och helt självlärd ung son till en oansenlig plantageägare, även om Ferling anser att tur hade mycket med saken att göra […]
Det revolutionära Amerika hade turen att ha George Washington, inte tvärtom.
Varför skriver vi inte lika mycket och lika insiktsfullt om vår svenska historia, om våra ledare, om våra konflikter som övervunnits. En förklaring är att det svenska språket är så litet att det inte finns pengar nog att finansiera sådant författarskap. Bokförsäljning ger inte så mycket.
Men jag har en känsla av att det inte heller anses fint att skriva den här sortens analyser och studier över betydelsefulla personer. Marxismen har fortfarande ett starkt grepp om intellektuella kretsar i vårt land. Det är tragiskt. Och skadligt. Ett samhälle som möter nya utmaningar i tiden, klarar det bättre om man är trygg och känner sig själv, sin egen identitet.
Skälet till att det skrivs så mycket om USA:s korta historia i USA är, tror jag, att landet är i ständig utveckling och förändring. För att klara det, finns ett sug efter att söka sina rötter och placera in sig själv och skeendet i ett större sammanhang. Då blir förändringen och rörligheten möjlig att bära.
I globaliseringens tidevarv har vi i Sverige samma behov. Och då måste vi knuffa bort marxisterna som står i vägen.
(Andra intressanta bloggar om USA, historia, president, George Washington, 1700-tal)