Somliga menar att de fallande opinionssiffrorna för Socialdemokratin skapar ett krismedvetande som ger Mona Sahlin det förändringsmandat hon inte fick när hon tillträdde som partiledare. Det skriver exempelvis Henrik Brors i Krismedvetenhet kan ge S en nystart.
Att de höga opinionssiffrorna direkt efter förlustvalet 2006 skulle förhindra nödvändig förnyelse i Socialdemokratin har jag påpekat många gånger. Ett parti vill inte göra smärtsamma omprövningar om man inte anser det nödvändigt. Och om man i opinionsmätningar leder över regeringen med 15 procentenheter anser man valsegern redan klar, en uppfattning man stärks i då statsvetare påstår att valet redan är avgjort.
Nu är valsegern inte alls självklar längre. Socialdemokraterna har tappat hela övertaget mot Alliansen. Det är jämt mellan regeringsalternativen.
Men jag tror inte Mona Sahlin kan genomföra någon nystart i nuläget.
Även om man internt inom Socialdemokratin förstår läget, kommer hon att hindras av samarbetspartierna V och MP.
Det finns en stor och helt avgörande skillnad mellan Alliansens bildande för fyra år sedan och det nya rödgröna samarbetet.
Såväl Moderaternas och Centerpartiets förnyelse skedde i riktning mot de övriga partierna i samarbetet. Moderaterna lämnade sin mer nyliberala ekonomiska politik för att närma sig mitten där de andra tre partierna redan fanns. Centerpartiet hade egensinniga uppfattningar i exempelvis energipolitiken, men har förnyat i riktning mot de gemensamma nämnare som de andra partierna i Alliansen har. Förnyelserna skapade större samstämmighet i det borgerliga samarbetet.
En förnyelse för Socialdemokratin nu skulle innebära en inriktning där partiet fjärmar sig från sina samarbetspartier. Socialdemokraterna skulle gå mot mitten, bort från de mer radikala vänsterprofiler som är Vänsterpartiets och Miljöpartiets.
Kärnkraftfrågan är ju ett typexempel. Socialdemokraterna hade haft allt att tjäna på att göra upp med de borgerliga, nu när också Centerpartiet öppnat dörren för fortsatt nyttjande av kärnkraften. Men Mona Sahlin kände sig uppenbart låst av V och MP, och valde därför att gå till angrepp mot Alliansens energipolitik. Detta trots att viktiga delar av hennes eget parti nu har mer gemensamt med Alliansen än med den rödgröna hållningen.
Om Socialdemokraterna inte burit V och MP som kvarnstenar runt halsen, hade man kunnat desarmera en för arbetarrörelsen farlig stridsfråga genom att göra upp med Alliansen om energipolitiken.
Men nu bär Mona Sahlin dessa båda runt halsen. Hennes möjlighet att förnya i riktning mot mitten är stängd. Ska hon förnya och samtidigt bibehålla trovärdigheten i det rödgröna regeringsalternativet måste hon gå åt vänster. Bort från mitten. Att kräva snabbavveckling av kärnkraften ligger närmast till hands, om nu förnyelse är det som ska ske.
Det gäller i lika hög grad i välfärdsfrågorna. Mona Sahlin kan inte öppna upp för mer egenmakt för medborgarna att själva avgöra med ökad valfrihet. Det skulle få Vänsterpartiet att skrika likt en stucken gris. Det rödgröna regeringsalternativet skulle splittras.
Nej, Socialdemokraterna sitter fast i en rävsax. Den förnyelse som kan locka Alliansväljare riskerar att undergräva regeringsalternativet. Och omvänt.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Sahlin, Alliansen)