I juni är det val. Till Europaparlamentet. Den mest brinnande frågan är hur mycket makt partier och kandidater är beredd att överföra till Bryssel. I Neo skriver Anders Ekberg, nr 6 på FP:s valsedel, följande i debattinlägg:
Om den Europeiska Unionen skulle göra hälften så mycket skulle den vara dubbelt så bra.
Välformulerat. Men menar han någonting alls med det? Folkpartiet har ju agerat på rakt motsatt sätt i EU-parlamentet: dubbelt så mycket, hälften så bra. Centerpartiets Lena Ek har sagt “smalare och vassare” men röstat för “bredare och klumpigare”.
När sammanställningar gjorts över hur parlamentarikerna i olika partier röstat, för nationellt självbestämmande eller mer överstatlighet är Folkpartiet och Centerpartiet värst. Tätt följt av S och KD. Dessa partier agerar för att EU ska bestämma mer.
Jag hänvisar här till en sammanställning av 228 voteringar i EU-parlamentet 2005-2007 (se bloggen) gjord i Med kluven tunga 3 som givits ut av Junilistan. Ingen opartisk avsändare, alltså. Men jag gillar den här formen av granskning. Inför EU-valet vill jag inte vara beroende av tomma löften som kandidaterna kommer att svika. Jag vill se konkreta utvärderingar av vad partiernas företrädare har gjort i Europaparlamentet de gångna åren.
Man kan bara hoppas att massmedierna kan ta valet på allvar och starta den här sortens granskningar. Här finns nog många exempel på att parlamentariker och partier säger ett här hemma i Sverige, men röstar tvärtemot i Bryssel.
Ska Europavalet kunna tas på allvar, måste medierna tränga igenom flosklerna och se vad partierna egentligen tycker.
(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, EU, EU, EU-valet, EU-parlamentet)