Jag läser på mammas dator i Göteborg, dagens SVD-kolumn av Thomas Gür, Familjen som en subversiv inrättning:
Som en förmedlare av värderingar mellan människor och generationer är familjen en oöverträffad institution. Politiska läror som propsar på en vidsträckt stat och offentlighet har alltid haft ett ont öga till familjen och sökt finna vägar att kontrollera den – från Platons Staten , där barnen är statens egendom, till Stalins hyllande av barn som angav sina föräldrar, från Mussolinis medaljutdelning till flerbarnsmödrar till Kinas ett-barns-politik. De politiker som i Sverige önskar familjens död verkar alltså i en gammal och skändlig idétradition …
Samtidigt är familjen en av de viktigaste av de gemenskaper som gör oss till mer än bara fria och självständiga individer utan några band till omvärlden. Den förser oss med meningsskapande relationer med annorlunda bindande element än våra affärsmässiga förbindelser …
Och att på så sätt upprätthålla och stärka familjens ställning, är att stärka de mänskliga gemenskaperna på bekostnad av det offentligas, statens och institutionernas makt. Det är att skapa mer andrum.
Ja, jag skulle vilja gå så långt som till att säga att styrkan i dessa band avgör graden av civilisation. Om vi är trygga och älskade i den lilla världen, då kan vi möta den stora världen mindre konfliktfyllt och i större harmoni.
(Andra intressanta bloggar om politik, civilsamhälletk, familjepolitik, familjen, välfärd, social nedrustning, frihet, individualism, socialt+entreprenörskap, feminism)