Min kritik av regionalismen, som ju annars är högsta mode både i EU-parlamentet och i svenska politiska kretsar, har grundats i att man skapar nya byråkratier och nya “hårda” administrativa gränser. Och för att de regioner man skapar har samma föråldrade fokus på välfärdsstatens standardiserade uppgifter. Men det finns alternativ: informella regioner som ger möjlighet att fritt diskutera och nå samsyn om de villkor som den globala konkurrensen medför på infrastruktur, service och företagsklimat.
På seminarium i Bryssel igår talade jag mig därför varm för den lösare, nätverksbaserade regionala samverkan som sker i Stockholm-Mälarregionen, och som utmärkt har kartlagts och analyserats i forskningsprojekt inom Institutet för Framtidsstudier, Regionen som vision. Det politiska projektet Stockholm-Mälarregionen (SNS).
Historikern Niklas Stenlås redogör för hur denna informella samverkan utvecklats och hur den fungerar. Stockholm-Mälardalen har under lång tid fått mindre andel av statens infrastruktursatsningar än andra delar av landet. En orsak är att man inte samverkat om vilka projekt i huvudstaden och dess närhet som ska prioriteras. Detta samtidigt som andra delar av landet uppvisat enighet.
Förut sågs talet om samverkan i regionen som ett sätt för Stockholm att dominera. Man trodde att ett starkare Stockholm var dåligt för dem utanför storstaden, i omlandet. Invånare skulle flytta därifrån till huvudstaden om den blev attraktivare. I dag inser man att det är tvärtom. Det är tillsammans med Stockholm som omlandet växer. Exempelvis har Västerås döpt om sin flygplats till “Stockholm Västerås”, eftersom ingen utanför Sverige vet var Västerås ligger. Västerås kan rida på närheten till Stockholm.
Därför har Mälarrådet vuxit fram där de fem landstingen Stockholm, Uppsala, Sörmland, Västmanland och Örebro tillsammans med ett 50-tal kommuner är medlemmar. Det är ingen beslutande församling, utan en arena för diskussion där en samsyn växer fram om hur olika större investeringsprojekt i infrastruktur ska prioriteras i regionen.
Mälarrådets största framgång är att man fick staten att besluta om Citybanan i tunnel under Stockholm. Genom att alla aktörer kommit fram till att denna infrastruktur behövs för såväl Stockholm som omlandet, övertalades staten om att gå från idé till handling.
Eftersom Mälarrådet inte är en formell organisation kan diskussionerna bli friare och mer i överensstämmelse med hur verklighetens behov ser ut. Örebro och Västerås är med eftersom de känner hur Mälardalens arbetsmarknad växer ihop och hur näringslivsverksamhet logistiskt smälter samman. Samarbetet tar sin utgångspunkt i ett underifrånperspektiv, om vad som krävs för tillväxt i den egna regionen, inte på att ovanifrån standardisera vad regioner ska göra, det som är perspektivet inom EU och hos svenska politiker när det gäller regioner.
Men om man har en mer formalistisk syn vill man inte se en så stor region som Mälarregionen utgör. Den representerar en tredjedel av riksdagens ledamöter. I den statliga Ansvarskommitténs betänkande är man därför rädd för detta samarbete. Man vill slå sönder Mälarrådet i två regioner med en ny hård administrativ gräns (eller ska vi kalla det mur) mitt i Mälardalen. Om Mälarrådets breda regionala samarbete får fortsätta utmanar det statens ställning.
Professorn i kulturgeografi, Erik Westholm, skriver att den regionalism som Stockholm-Mälardalen står för inte är inriktad på välfärdsstatens perspektiv om att omfördela inom landet, utan bottnar i omvärldsanalys och den globala konkurrensen:
Oron för att landsbygdsregionerna ska bli marginaliserade har bytts mot en oro för att hela Sverige ska bli akterseglat … Den andra perspektivförskjutningen handlar om synen på välfärd[:] det råder inte ett ömsesidigt beroende mellan tillväxt och välfärd, utan betoningen ligger på tillväxten som förutsättning för fortsatt välfärd … Medan välfärdsdoktrinen mera tog sikte på ekonomins efterfrågesida — att alla hushåll skulle ha möjlighet att konsumera — tar den nya staten på sig en roll att organisera ekonomins utbudssida … Det har beskrivits som en övergång från den keynesianska välfärdsstaten till en konkurrensstat.
Och här tycker jag regioner har en roll att fylla, och de kan fylla detta perspektiv om de är informella och inte tyngda av den gamla välfärdsstatens ansvar. Just så som diskussionerna i Mälarrådet är. Inom denna friare ram kan de nya perpektiven ta form, framförallt i en samsyn om vilka infrastrukturprojekt som ska prioriteras. När framtidsperspektivet klarnat kan man sedan driva frågorna från de gamla och formella plattformarna i offentlig sektor. Att driva regionfrågorna i Mälarrådet sparar inte bara enorma resurser i byråkrati som tynger exemepelvis Skåneregionen och Västra götalandsregionen, man håller perspektiven rena och klara.
Jag tycker alla som har intresse av regionfrågorna borde läsa “Regionen som vision”. Den ger insikter som ofta saknas i diskussionen om regioner, både i den svenska och den europeiska debatten.
Se mer: I Bryssel för diskussion om regioner. (Andra intressanta bloggar om politik, regioner, regionerna, regionalism, nationalstaten, Sverige)