I Svenska Dagbladet gör Sanna Rayman en träffsäker analys av kristdemokraterna efter deras dag i Almedalen igår, Det bästa med kristdemokraterna:
Välfärdsstaten serverar för mycket och lägger därigenom också pengar på redan trygga, istället för att göra det på dem vars krav på mer trygghet är betydligt mer legitima, till exempel hemlösa. Det må göras i all välmening, men resultatet blir att människor är sämre rustade att möta livet. Vi tror inte på vår egen förmåga, trots att det är från denna som en mer djupt känd känsla av trygghet kan komma.
Borgerliga politiker ser detta behov och talar gärna om att låta människor styra mer själva, fatta sina egna beslut. Samtidigt är det en svår linje att hålla fast vid, vilket den tredje panelisten Acko Ankarberg Johansson (kd) intygade. När medier larmar om allsköns bagateller som hotar tryggheten finns det ett outtalat krav på att politikern ska leverera en åtgärd.
Rayman menar att det bästa med kristdemokraterna inte är att de förmår avhålla sig från att lova trygghet, men att de vågar föra den här sortens diskussioner.
Exakt. Många är de gånger då jag hållt med kristdemokraterna i analysen om att familjen och civilsamhället ger den bästa sociala grunden, det mest finmaskiga och människovänliga skyddsnätet . Ju större frihet och ansvar hos medborgarna, desto robustare trygghet. Men så fort kristdemokraterna kommer till konkreta förslag så vältrar det omedelbart över i vad staten ska fixa, ordna och ställa tillrätta.
Den här schizofrena och av socialism indoktrinerade politiska aktivismen är något alla borgerliga partier lider av. Man har väldigt svårt att lita på människorna. Staten är garanten, även om man vet att statens tjänstemän arbetar regelbundna och avtalsmässiga tider och deras omsorg om människorna är begränsade till arbetstid. Så byggs inga förtroenden med unga på glid, med ensamma, nedstämda eller människor i kris. Den verkliga tryggheten bygger på frivillighet, där medmänniska stöttar medmänniska och i föreningsliv som erbjuder aktiviteter byggda på eget engagemang.
Staten lägger en död hand över svenskt civilsamhälle, genom att ta på sig ansvaret utan att i verkligheten klara av det. Med inspiration i kristna värderingar skulle tryggheten bli större om människor blev mer av MEDborgare och tog ansvar för samhället runt sig. Det är också så vi växer som människor, det är så vi bättre förstår och uppskattar meningen med tillvaron.
(Andra intressanta bloggar om politik, föreningsliv, frivilligorganisationer, socialt ansvar, entreprenörskap, socialt ansvar, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, trygghet, Hägglund, kristdemokraterna)